3/2

Lokalen var proppfull och många fick inte plats. Framemot sextiden på kvällen, medan man alltjämt hamrade flitigt och spikade upp futuristiska plakat, anlände under en mångfald diskreta bugningar en närmast orientalisk deputation om fyra småväxta herrar med mappar och tavlor under armarna. De presenterade sig: målaren Marcel Janco, Tristan Tzara, Georges Janco och en fjärde vars namn jag inte uppfattade. Arp råkade också vara där och man kom strax överens. Snart hängde Jancos frikostiga "ärkeänglar" bland de andra vackra sakerna och Tzara läste redan samma kväll dikter i äldre stil som han på ett alls inte osympatiskt sätt halade fram ur rockfickorna.


11/2

Huelsenbeck har kommit. Han pläderar för en förstärkning av rytmen (negerrytm). Helst av allt skulle han bara vilja trumma fram litteratur.


26/2

Ett odefinierbart rus har bemäktigat sig oss alla. Vår lilla kabaré hotar att spåra ur och bli till tummelplats för förryckta känslor.


2/3

Vårt försök att underhålla publiken med konstnärliga ting tvingar oss, på ett lika stimulerande som instruktivt vis, till det oupphörligen levande, nya, barnsliga. Det är fråga om en tävling med publiken som tar all uppfinningsrikedom och diskussionsförmåga i anspråk. Man kan inte gärna påstå att de senaste tjugo årens konst har varit vacker eller att de moderna poeterna är speciellt underhållande och folkliga. Svagheterna hos en dikt framstår aldrig så klart som vid ett offentligt framförande. Konsten är förvisso bara vacker så länge som den inte kör sin egen rikedom och livfullhet på porten. Högläsningen har för mig kommit att bli prövostenen för en dikts kvaliteter och jag har (från scenen) insett i vilken grad dagens litteratur skapas i ovisshet, dvs kläcks vid skrivbordet och produceras för samlarens brillor och inte för levande människors öron.


5/3

Att bilden av människan mer och mer försvinner i vår tids måleri, och att alla ting alltjämt befinner sig i upplösning, är ännu ett bevis för hur fult och slitet människans anlete har blivit och i vilken grad vi avskyr minsta föremål i vår omgivning. Poesins beslut att på liknande grunder låta språket falla är nära förestående.

Vi har här ett sakernas tillstånd som kanske aldrig tillförne.

Allting fungerar, blott icke längre människan.


14/3

Så länge som inte hela stan drabbas av hänryckning har kabarén förfelat sitt syfte.


30/3

Alla de tjugo senaste årens stilarter hade stämt träff igår. Huelsenbeck, Tzara och Janco uppträdde med ett "Poème simultan", som är ett kontrapunktiskt recitativ, i vilket tre eller flera stämmor samtidigt talar, sjunger, visslar eller så. Härigenom skapar de tillsammans styckets vemodiga, lustiga eller bisarra innehåll. I en sådan simultandikt kommer ett organs egenart drastiskt till uttryck liksom dess beroende av ackompanjemanget. Ljuden (ett rrr utdraget i en minut eller ett envetet dunkande eller sirentjut eller dylikt) utvecklar en kraft som är överlägsen människoröstens.

"Poème simultan" är en fråga om röstens egenvärde. Det mänskliga organet representerar själen, personligheten på sin irrfärd mellan demoniska följeslagare. Ljuden utgör bakgrunden, det oartikulerade, ödesmättade, bestämmande. Dikten vill avslöja människans trassliga beroende av den mekaniska processen. I en koncentration som är typisk påvisar den kampen mellan vox humana och en värld som hotar att snärja in och förgöra denna, en värld vars takt och ljudföljd ingen slipper undan.

Efter "Poème simultan" följde "Chant nègre I och II (efter förebild av Henri Barzun och Fernand Divoire). Båda styckena framfördes för första gången. "Chant nègre (eller funèbre) I var särskilt väl inövad och man framförde den skrudade i svarta kåpor med stora och små exotiska trummor som vid en hemlig domstol. Melodierna till "Chant nègre II" bestods av vår ärade värd, mr Jan Ephraim. En gång i tiden vistades han för jämnan på afrikanska breddgrader och nu deltog han med liv och lust i hela föreställningen som instruktiv och vitaliserande eldsjäl.


14/4

Vår kabaré är en gest. Varje ord som här sägs eller sjungs visar åtminstone en sak, nämligen att denna förödmjukande epok inte har lyckats sätta sig i respekt hos oss. Vad har den för övrigt att komma med som är värt att respektera eller bli imponerad av? Sina kanoner? Vår stora trumma överröstar dem. Sin idealism? Den är för länge sedan utskrattad, såväl i sin folkliga som i sin akademiska form. De storslagna drabbningarna och de kannibaliska hjältedåden? Vår frivilliga galenskap, vår begeistring för illusionen kommer dem på skam.


24/5

Vi är fem vänner och det märkvärdiga är att vi egentligen aldrig är samfällt och fullständigt överens, även om vår grundläggande övertygelse är gemensam. Konstellationerna växlar. Ibland håller Arp och Huelsenbeck ihop och tycks oskiljaktiga, sedan sluter sig Arp och Janco samman mot H., sedan H. Och Tzara mot Arp osv i en oavbruten växelström av ingångna och brutna förbund. Ett infall, en gest, en irritation räcker för att konstellationen ska förändras utan att för den skull störa den lilla kretsens sammanhållning i grunden.

För tillfället står mig Janco särskilt nära. En smal och storvuxen människa med den egenheten att han blir förlägen inför allehanda konstiga galenskaper och bisarra upptåg, varefter han med ett leende och en stilla gest ber om överseende eller förståelse. Han är den ende av oss som inte behöver någon ironi för att göra upp med tiden. I obevakade ögonblick finns där ett melankoliskt allvar, som förlänar hans väsen ett drag av hånfullhet och makalös högtidlighet.

För vår nya soaré har Janco gjort några masker som är mer än begåvade. De påminner om den japanska eller gammalgrekiska teatern och är likväl fullständigt moderna. De är tänkta att ha en viss avståndsverkan och gjorde ett oerhört intryck i den förhållandevis lilla kabarélokalen. Vi var alla där när Janco kom med sina masker och tog genast på oss var sin. Nu inträffade emellertid något sällsamt. Maskerna gjorde inte blott omedelbart anspråk på kostymering, de påbjöd också ett avgjort högtidligt, ja till vanvett gränsande rörelsemönster. Utan att fem minuter tidigare ha haft minsta aning därom, intog vi nu de underligaste ställningar, draperade och behängda med de mest omöjliga föremål och alla sökte vi överbjuda varandra i olika infall. Det slog oss vilket oemotståndligt motoriskt inflytande dessa masker utövade. På en enda gång insåg vi deras betydelse för mimiken och teatern. Maskerna krävde helt enkelt att deras bärare tog upp en tragisk-absurd dans.

Vi tittade nu lite närmare på dessa tingestar av papper, färg och klister och utifrån deras mångahanda egenheter abstraherade vi några danser, till vilka jag på stället improviserade varsitt kort musikstycke. Den första dansen kallade vi "Flugafänge". Till denna mask passade bara klumpiga lunkande steg och några hastigt fångande, vitt famnande rörelser - allt ackompanjerat av nervös och genomträngande musik. Den andra dansen kallade vi "Cauchemar". Från hopkrupen ställning rör sig den dansande gestalten framåt och växer hela tiden rakt upp. Maskens mun är vidöppen, näsan är bred och skev. Danserskans hotfullt höjda armar har ytterligare förlängts med hjälp av speciella rör. Den tredje dansen kallade vi "Festlig förtvivlan". På de välvda armarna hänger långa utklippta guldhänder. Figuren rör sig några gånger åt vänster och höger, sedan långsamt runt sin axel och faller slutligen blixtsnabbt samman för att långsamt återvända till den första rörelsen.

Vad som fascinerar oss alla är att maskerna inte förkroppsligar mänskliga utan övernaturligt stora karaktärer och lidelser. Vår tids gråhet, tingens paralyserande bakgrund, blir synlig.


12/6

Vad vi kallar dada är ett gyckelspel sprunget ur den intighet där alla högre frågeställningar har trasslat in sig. En gladiatorgest, en lek med de futtiga resterna, en avrättning av låtsad moral och fullkomning.

Dadaisten älskar det ovanliga, ja det absurda. Han vet att livet är ett spel av motsättningar och att hans tid som ingen tillförne är inställd på att förinta all generositet. Varje slags maskering hälsar han därför med glädje, likaså varje kurragömmalek som förmår dupera. Mitt i denna väldiga onatur tycks honom det direkta och primitiva som det otroligaste av allt.

Eftersom idéernas bankrutt har rivit bilden av människan i småbitar, framträder drivkrafter och bevekelsegrunder på ett patologiskt sätt. Och eftersom varken konst, politik eller religion tycks få bukt med denna läcka i fördämningen, kan vi inte mer än räcka ut tungan i en blodig pose.

Dadaisten hyser större förtroende för själva händelsernas uppriktighet än för människornas förstånd. Människor - sig själv inräknad - kan han alltid få för en billig penning. Han inbillar sig inte längre att tingen kan begripas utifrån en enda aspekt. Och ändå är han alltjämt till den grad övertygad om alla väsens samhörighet och gemenskap att alla dessa missljud leder honom till sammanbrottets rand. Dadaisten kämpar mot tidens sjuka dödsrus. Han är avogt inställd till all klok försiktighet och kastar sig nyfiket och med nöje in i de mest betänkliga fronderingar. Han vet att de stora systemens värld har gått i kras och att tiden bara godtar kontant betalning. Nu tvingas alla dessa filosofer, som så hastigt blev av med sina gudar, att slumpa bort sitt restlager. Där krämarens skräck och dåliga samvete börjar, där börjar för dadaisten ett ljust skratt och en mild försoning.


18/6

Vi har drivit ordets plasticitet till en punkt som knappast kan överskridas. Detta resultat nådde vi på bekostnad av den logiskt uppbyggda, förnuftsmässiga satsen, och därtill genom vårt förkastande av ett rent dokumentärt verk (som ju bara är möjligt genom en tidsödande gruppering av satser efter en logiskt ordnad syntax). Vad som kom oss till hjälp i våra ansträngningar var framför allt de speciella omständigheterna i denna tid, som inte tillåter en begåvning av rang att vare sig vila eller mogna, utan tvingar den att pröva sina krafter. Därtill kommer emellertid också den eftertryckliga verv som kännetecknade vår grupp, där medlemmarna ständigt sökte överträffa varandra i skärpta krav och tonfall. Le bara, men språket kommer en dag att tacka oss för vår iver även om denna inte skulle lämna några direkt synliga spår. Vi har laddat ordet med krafter och energier, som har kommit oss att återupptäcka det evangeliska begreppet "Ordet" (logos) i dess magiska komplexitet.

Genom att överge satsen till förmån för ordet kom Marinetti och kretsen kring honom raskt fram till sina "parole in libertà". De plockade ut ordet ur den satsram (världsbild) där man tanklöst och automatiskt hade motat in det. De skänkte ljus och luft åt den undernärda storstadsglosan och återgav den värme, rörlighet och dess ursprungliga sorglösa frihet. Vi andra gick ett steg längre. Vi försökte ge det isolerade ordet en besvärjelses fulla kraft, en stjärnas glöd. Och förunderligt nog: det magiskt laddade ordet förmådde frambesvärja en ny sats som inte var beroende eller bunden av någon som helst konventionell betydelse. Utan att nämna dem vid namn snuddade denna sats på en och samma gång vid hundra tankar, kom den åhörarens ursprungligen lekande men numera sjunkna irrationella väsen att åter klinga, väckte och förstärkte den minnets understa skikt. Våra försök snuddade vid områden av filosofin och livet, som vår snusförnuftiga och lillgamla omgivning knappt vågade drömma om.


22/6

Sapienti Sade. En blick i den lastbare markisens böcker är nog för att en intelligent människa skall inse att det än idag skrivs de mest magstarkt omogna avhandlingar, som icke desto mindre gör anspråk på att företräda sanning och uppriktighet.

Sade menar att lasten utgör människans "egentliga" natur. Och ändå har han inget annat än l’ancien régimes gamla vanliga synder att bekänna. Och för detta satt han tjugosju år på Bastiljen! Det finns en viss sorts böcker som man kan tåla utan harm enbart om man betraktar dem som speglar för bikt.

Markisen utkämpade ett fälttåg! Samtidens moralkakor drev honom till ursinne. Han ville återupprätta grundtexten. Han är fullständigt hämningslös och infantil. Han begår de grövsta förseelser utan att över huvud taget erkänna det. Man spärrar in honom på dårhus. Men där utropar han sig till gycklarnas konung och ställer hela anstalten på huvudet med sina obscena komedier, skrivna ad hoc. Hospitalets läkare uppvaktar envist konungen med en begäran om att denne förfärlige man ska avlägsnas från anstalten. Men var ska man göra av honom? - Han härstammar ju från en familj som har danat höga tjänstemän, diktare och kardinaler.


23/6

Resultatet är oändligt mycket viktigare än experimentet. För att se motstånd, därtill fordras blott ett skarpt öga. Men att tränga igenom och skingra det förutsätter dessutom en skapande kraft. Den egentliga svårigheten och särarten hos en frågeställning visar sig bara där man eftersträvar det definitiva. Dandyn hatar allt som är definitivt. Han försöker undvika avgöranden. Och innan han erkänner sin egen svaghet är han benägen att förtala styrkan och kalla den för brutalitet.

Jag har uppfunnit en ny sorts verser, "verser utan ord" eller ljuddikter, i vilka balansen mellan vokalerna avvägs och fördelas endast efter ansatsradens ljudvärde. De första av dessa verser läste jag upp i kväll. Jag hade själv komponerat en dräkt enkom för detta tillfälle. Med benen nedstuckna i en smal blåglänsande pappcylinder, som gick mig upp till höfterna, såg jag ut som en obelisk. Ovanpå detta bar jag en jättekrage, scharlakansröd inuti och guldfärgad utanpå, vilken hölls ihop kring halsen på så vis att jag, genom att höja och sänka på armbågarna, kunde få den att flaxa som ett par vingar. Och som kronan på verket en hög, cylinderformad, vit- och blårandig schamanhatt.

Jag hade satt upp notställ på de tre sidor av podiet som vette mot publiken. Där placerade jag mitt manuskript, som jag noggrant hade gått över med rödpennan, och officierade så än vid det ena, än vid det andra notstället. Eftersom Tzara kände till mina förberedelser hade det hela karaktären av en riktig liten premiär. Alla var nyfikna. Då jag i min egenskap av pelare inte kunde gå för egen maskin, lät jag mig i mörkret bäras upp på podiet och började så långsamt och högtidligt:

                     gadji beri bimba

                     glandridi lauli lonni cadori

                     gadjama bim beri blassala

                     glandridi glassala tuffm i zimbrabim

                     blassa galassasa tuffm i zimbrabim …

Accenterna blev tyngre, uttrycket stegrades i och med konsonanternas tilltagande skärpa. Nästan genast märkte jag att uttrycksmedlen (om jag ville hålla mig allvarlig - och det ville jag till varje pris) inte skulle vara vuxna pompan i min iscensättning. Bland publiken la jag märke till Brupbacher, Jelmoli, Laban och fru Wiegman. Jag blev rädd för att göra bort mig och iakttog skärpning. Jag hade klarat av "Labadas sång till molnen" vid notstället till häger och "Elefantkaravan" till vänster och koncentrerade mig nu på det mellersta stället, ivrigt flaxande med vingarna. De tunga vokalserierna och elefanternas släpande rytm hade nyss tillåtit en sista stegring. Hur skulle jag nu avsluta det hela? Då märkte jag att min röst av sig själv fann en utväg: den föll in i den prästerliga litanians urgamla kadens, denna mässande sångstil som genljuder i all världens katolska kyrkor.

Jag kan inte säga hur denna musik kom över mig. Men jag började recitera mina vokalramsor i kyrklig stil och försökte att inte bara se allvarlig ut, utan också att verkligen känna allvar. För ett ögonblick tyckte jag att ett blekt och förvirrat pojkansikte trädde fram i min kubistiska mask - ett halvt förskrämt, halvt nyfiket ansikte hos en tioåring som darrande av iver slukar prästens ord vid begravningar och högmässor i sin barndoms kyrka. Då släcktes ljuset - på min uppmaning - och badande i svett bars jag ner från scenen som en magisk biskop.