ve vår gode kaspar är död.

vem bär nu den brinnande fanan i peruken. vem vevar kaffekvarnen. vem lockar på det idylliska rådjuret.

på havet förvirrade han skeppen med att säga paraply och vinden titulerade han bifar.

ve ve ve vår gode kaspar är död. herrejemine kaspar är död.

sävfisken väsnas ini vassen när man nämner honom vid första namnet så jag nöjer mej snyftande med kaspar kaspar kaspar.

varför har det blivit en stjärna av dej eller en kätting av vatten fäst vid en het virvelvind eller ett juver av svart ljus eller en genomskinlig tegelsten på den klippiga tillvarons flämtande trumma.

nu torkar våra hjässor och hasor och feerna sitter skrumpnade i trollpackbrasor. nu dånar den svarta kägelbanan bakom solen och ingen drar längre upp kompassen och skottkärrans hjul.

vem äter nu med råttan vid det ensamma bordet. vem fördriver djävulen när han vill förföra hästarna. vem hjälper oss att utforska stjärnmonogrammen.

hans byst ska pryda spiselkransen hos allt fint folk men det är klent tröstesnus för en kaspar som är död.