5* Allt är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centimer till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand inte sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)

12* Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är ett sammelsurium av ord. En hund är en hängmatta, Konsten är död. Vive Dada!

21* Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron… Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar dem till mötes, friserar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner - om inte metafysiskt knallpulver så dock - härliga lår… Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som har hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik…)

58* Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant skojeri med spännande böcker - man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån… Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen ska man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). "Neue Wiener Journal", "B.Z. am Mittag" och "Matin" kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare… De bästa böckerna i världslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas - vem skulle då framhärda i att skriva dåliga böcker?… Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Lautréamont, Sjukov)… Det skulle glädja mig att få höra att dessa sidor är den sista dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.

59* Lustan är det enda skojeri som jag önskar ska bestå.

75* Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en - seriös människa… Surr: om nu inte människohjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. Allt är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikt. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse… Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig… Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals… Kukeliku!… Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet… Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku…) Kukeliku!!!

78* En spark åt kosmos! Vive Dada!!!