Man måste vara tillräckligt mycket dadaist för att kunna inta sin egen dadaism gentemot ett dadaistiskt ställningstagande. Det finns berg och hav, hus, vattenledningar och järnvägar. På Pampas svingar cowboyerna sina snärtiga lasson, och i neapelbukten, mot en miljontals gånger bemålad, besjungen och stereoskopbekikad bakgrund, gungar Äppelkahn romantiskt, vaggad av det tyska bröllopsparets svåra drömmar. Dada har förstått allt detta. Dada har utnyttjat den fysikaliska rörelsens möjligheter till det yttersta. Där sticker de åt en världsåskådningar och föreningsstatuter, där står en bedagad kulturs styliter och glänser av tvärsäker historiekramp: - Dada, muhammedan, zwinglian, kantian - ta, ta, ta. Dada har låtit världsåskådningarna rinna sig genom fingrarna. Dada är anden som dansar över jordelivets moral. Dada är vår tids stora parallellföreteelse till relativitetsfilosofin, Dada är inget axiom, Dada är ett sinnestillstånd - fritt från skolor och teorier - som angår själva personligheten, utan att våldföra sig på den. Man kan inte binda Dada vid principer. Frågan "Vad är Dada?" är odadaistisk och avslöjar en lärjunge, vare sig den gäller ett konstverk eller en levnadsyttring. Dada kan inte förstås, Dada måste upplevas. Dada är omedelbar och självklar. Dadaist är man när man lever. Dada är indifferenspunkten mellan innehåll och form, kvinna och man, materia och ande, enär Dada är den magiska triangelns spets som höjer sig över de mänskliga tingens och begreppens linjära polaritet. Dada är buddismens amerikanska sida, den väsnas eftersom den har vett på att tiga still, den handlar eftersom den är försänkt i vila. Dada är därför varken politik eller konst, den röstar varken på mänskligheten eller barbariet - Dada "håller kriget och freden i sin toga, men bestämmer sig för Cherry Brandy Flip". Och dock har Dada sin empiriska karaktär, eftersom den är ett fenomen bland fenomen. Dada är det mest direkta och levande uttrycket för sin tid och vänder sig således mot allt som tycks den gammalmodigt, mumifierat och stagnerat. Den gör anspråk på radikalitet, den bråkar, klagar, hånar och utdelar snytingar, den kristalliserar sig i en punkt och breder ut sig över ändlös yta, den är som dagsländan men likväl vilar dess bröder under de eviga kolosserna i Nildalen. Den som lever för idag, lever alltid. Det vill säga: den som lever sin bästa tid har levt för alla tider. Ta och ge dig hän. Lev och dö.



Dada är således också en verksamhet, ja tom den mest utsatta och påfrestande verksamhet som finns. För sin aktivitet har Dada valt ett kulturellt verksamhetsfält, fast lika gärna kunde den ha uppträtt som exportör, börsmäklare eller biografdirektör. Den har inte valt det kulturella fältet till följd av den sentimentalitet som anvisar de "andliga värdena" en förstarangsplats inom det värdeklimax som ska komma. De flesta dadaister känner "kulturen" från sin yrkesverksamhet som skriftställare, journalister, konstnärer. Dadaisten har samlat på sig ingående erfarenhet av hur "anden" tillverkas, han känner de intellektuella producenternas tryckta läge, i åratal har andepladdrare och skrivande ficktjuvar stått på hans matsedel, kulturens och moralens djupaste hemligheter och födslovåndor har han skådat på nära håll. Dada gör ett slags anti-kulturpropaganda, av ärlighet, av äckel, av djupaste avsmak för den intellektuellt godkände borgarens tillgjorda upphöjdhet. Eftersom Dada är den rörelse, den upplevelse och den naivitet som sätter värde på att besitta "bon sens" - att anse ett bord för ett bord och ett plommon för ett plommon, eftersom Dada står för det obundna förhållandet gentemot alla ting och därför kan träda i förbindelse med alla ting, vänder den sig mot varje slags ideologi, dvs varje slags stridsposition, mot varje hämning och hinder. Eftersom Dada i sig är elasticitet och inte kan begripa hur man kan binda sig vid någonting - vare sig pengar eller idéer - ges här exemplet på en karaktärens fullkomligt opatetiska frihet. Dadaisten är världens friaste människa. Ideolog är var och en som låter sig luras av den bondfångare som prackar på honom sitt eget intellekt, att en idé, dvs symbolen för en ögonblickligen upplevd verklighet, skulle ha absolut realitet. Med en samling begrepp bör man handskas som med speltärningar. Ideolog är också den som gör "friheten" och "relativiteten" - inklusive insikten att alla ting genomgår konjunkturförändringar, inte har evigt bestånd - till en "fast världsåskådning". Så är också nihilisterna nästan alltid de mest otroligt inskränkta dogmatiker. Dada är vida skild därifrån. Den bekämpar tex kulturideologin som den anser vara en av de största och mest infama lögnerna - helt enkelt av lust till rörelsen, om man så vill på grund av grymhet, kanske på grund av koketteri. Borgaren, den däste karpen och hästskojaren, som på söndag köper sig 20 mark konst för att på måndag med friska tag återuppta sin brottsliga kreaturshandel kommer Dada att röja ur vägen, lönnmörda, för evigt oskadliggöra.




"Jaha", här jag nu den människa säga som sitter bekvämt nedsjunken i någondera världsåskådningens fåtölj, "Dada är alltså enbart destruktiv. Bolsjevism i konsten. Vad tjänar det till i en tid som kräver lugn och ordning?" Eller: "Dada är mot intellektet?" Det är lätt sagt när man inte har något intellekt. "Varför finns då egentligen Dada?" Den som så frågar står Dada lika fjärran som ett djur står fjärran från kunskapsteoretiska grundsatser. Sedan lång tid tillbaka har Dada identifierat behovet av lugn och ordning som en egenskap hos människor vilka vill rättfärdiga livet på ett moraliskt sätt. Dada låter sig inte lagfästas i ett system som riktar sig till människorna med ett "Du skall!". Dada vilar i sig och handlar utifrån sig själv, så som solen handlar då den går upp över himlavalvet, eller som när ett träd växer. Trädet växer utan att vilja växa. Dada belastar inte sina handlingar med ett "mål"medvetet motiv. Dada skiter inte fram några abstraktioner i ord, former eller system som den vill se tillämpade på det mänskliga samhället. Dada behöver inget bevis och inget rättfärdigande, varken av formler eller av system. Dada är den skapande handlingen i sig själv. Ur sitt huvud har Dada låtit denna vår tids förstelning och tempo födas. Dada är utomordentligt civiliserande, men är kapabel att själv se sitt framträdandes begränsning i historien på ett historiskt sätt, Dada relativerar sig själv i sin tid. Dada är obeständig, dess död är en akt av dess fria vilja. Dada har upptäckt det uppfinningens rike som Friedrich Nietzsche talar om härovan, den har gjort sig till världshistoriens parodiker och till Guds clowner - men strandar inte på sig själv. Dada dör inte av Dada. Dess skratt har framtid.



Denna bok är en samling dokument ur det dadaistiska livet, den företräder ingen teori. Den talar om dadaistiska människor men uppställer ingen typ, den skildrar, den undersöker inte. Dadaisternas uppfattning om dadaismen är högst olikartad: det framgår av denna bok. I Schweiz var man tex för abstrakt konst, i Berlin är man däremot. Utgivaren, som av högre ståndpunkt hoppas handla opartiskt, skyr inte angreppet i detalj. Motstånd från alla håll är nämligen en nödvändighet och glädje för hans dadaistiska existens. Han roar sig i förväg åt den kritiker som kommer att påstå att "allt det där är gammalt", eller tror sig ha funnit expressionism, futurism eller kubism där dadaismen träder fram. Dadaisten har frihet att låna alla masker, han kan företräda vilken "konstriktning" som helst eftersom han inte tillhör någon riktning. Utgivaren hoppas att med denna bok ha visat att Dada inte har något med "galenskap" att göra. På senaste tiden har många förläggare och poeter i affärssyfte respektive av ärelystnad lagt sig till med dadaismen, och försöker enfaldigt stammande dra till sig folks uppmärksamhet. Dessa personer förvandlar Dada till religion för sin egen hysteri, de förverkligar tomrummet i sina träskallar. Dada är en angelägenhet för invigda: quod licet jovi, non licet bovi. Dada avvisar principiellt och energiskt verk som herr Kurt Schwitters berömda "Anna Blume". Jag överlämnar denna bok åt offentligheten i en tid, som i sin stollighet och i sitt egensinne är i det närmaste heroisk. Tiden är dadamogen. Den kommer att uppgå i Dada och försvinna med Dada.