Dadaisten anser det nödvändigt att vända sig mot konsten, eftersom han har genomskådat dess bedrägliga funktion som moralisk säkerhetsventil. Kanske är denna kampvilja en sista akt av itutad ärlighet, kanske är det något dadaisten gör för skojs skull, kanske saknar det hela varje rim och reson. Hursomhelst ges det goda grunder för att betrakta konsten (inklusive kultur, andlighet och gymnastikförbund) som ett enda stort bedrägeri. Och detta i synnerhet - som jag tidigare har antytt - i Tyskland, där man alltifrån banrsben proppas full med den mest skrattretande dyrkan av allsköns gudomligheter, på det att man som vuxen och god skattebetalare omedelbart likt en narr må falla på knä närhelst staten eller något annat smärre rövarband beordrar underkastelse inför en eller annan "högre ande". Ja, jag säger det igen: hela denna andecirkus är ett stort utilitaristiskt bedrägeri. Under hela detta krig (och i synnerhet då i Sachsen där de mest infama hycklarna håller hus) har tyskarna försökt rättfärdiga sina in- och utrikesaffärer med Goethe och Schiller. Man kan i all högtidlighet (stackars sate!) proklamera kulturen som en form för nationell andlighet, men den kan också betecknas som en kompensationsföreteelse, som underkastelse inför en osynlig domstol, som veronal för samvetet. Tyskarna är mästare i att förställa sig, de är de mest utpräglade illusionisterna (i ordets varitébemärkelse) av alla folk. I varje ögonblick av sitt liv trollar de fram en sköld av kultur, ande, överhet, bakom vilken de kan dölja sina skräckslagna magar. Det är denna skenhelighet som alltid har tyckts fransmännen så främmande och obegriplig, likt ett tecken på djävulsk ondska. Tysken tycks inte kunna vara barnslig, han har två personligheter och dubbla utgångspunkter för sitt handlande.

Det är här inte fråga om att gå i bräschen för någon nation. Fransmännen, som själva har bragt tidens chauvinism till fulländning, kan minst av alla göra anspråk på att andra folk ska betrakta dem som grande nation. Tysken äger alla en idealists fel och förtjänster. Det är bara att välja. Antingen kan man betrakta denna idealism som förvränger tingen och förvandlar dem till (kadaverlydiga!) funktioner av någonting absolut - det må sedan vara vegetarianism, mänskliga rättigheter eller monarki - som ett sjukligt missfoster, eller också kan man lovsjunga den som en "bro till evigheten", "livets mening" eller vad för slags plattityder man nu har på lager. Det där har expressionisterna gjort så det räcker. Det är sådant som en dadaist vänder sig emot av ren instinkt. Dadaisten står med fötterna på jorden och tycker om vin, kvinnor och annonser, hans kultur är framför allt en kroppskultur. Instinktivt ser han som sin uppgift att slå tyskarnas kulturideologi sönder och samman. Det är här över huvud taget inte fråga om att försvara dadaisten. Han handlar av instinkt, precis som när någon påstår sig vara tjuv av ren lidelse eller frimärkssamlare av rent intresse. "Idealet" växlar: den abstrakte konstnären har förvandlats till en stygg materialist (om du så vill, bäste läsare) med den svårbegripliga egenskapen att betrakta skötseln av sin mage och sina aktieaffärer som en ärligare sysselsättning än filosofi. "Men det är väl inget nytt", här jag genast dem skrika som aldrig kommer att kunna frigöra sig från "det gamla". Jo, så till vida är det något oerhört nytt som att man för första gången har dragit konsekvenserna av frågan "Vad är tysk kultur?" (svar: skit) och går till angrepp mot den med satirens, bluffens och ironins alla vapen - ja, i sista hand också med skjutvapen. Och det i en stor gemensam aktion.