Man gör sig i våra dagar en föreställning om att allting snabbt övergår i sin motsats och att dessa två tillstånd löses upp i en enda kategori, vilken i sin tur själv kan förenas med såväl ursprung som fortsättning, till dess att anden förädlas till en absolut idé som upphäver alla motsättningar och enar alla kategorier. Det skulle inte alls vara så tokigt om dada verkligen vore detta, även om jag nu föredrar den första lilla tranans krafsande liv framför Hegels lagerprydda höjder. Men inför sådana betraktelser står dada fullständigt främmande. Detta bevisas av att dess stora skälmstycke idag är på väg in i en ond cirkel: förr eller senare kommer man att förstå att före dada, efter dada, utan dada, genom dada, trots dada, så är allt dada, utan insikt om att det därmed berövar sig självt all genomslagskraft. Dada förvånas över att numera bara företrädas av diverse halvfigurer som dragit sig tillbaka till sin poesi och likt goda borgare stoltserar med en svunnen ungdoms synder. Faran har för länge sedan dragit sin färde. Och vad spelar det för roll om herr Tzara i allsköns ro spatserar vidare på sin väg för att en dag förena sig med Marinetti eller Baju i upphöjd ära? Det har påståtts att jag byter människor som andra byter skor. Jaja, tillåt mig den lyxen - av ren barmhärtighet går jag inte omkring för evigt i samma par: när de inte längre vill följa mig så lämnar jag dem därhemma. - Jag tycker om och beundrar Francis Picabia mycket och utan att såra mig skulle man kunna låta återutge några av hans utbrott på min bekostnad. Man har gjort allt för att föra honom bakom ljuset vad mina känslor beträffar, väl vetandes att vår vänskap till själva sin natur hotar bekvämligheten för dem som har markerat vissa sitsar. För en del har dadaismen, som så många andra saker, bara varit ett sätt att sätta sig på. Jag tänker inte rya mer om de absoluta idéernas frånvaro. Vi är slavar under någon sorts mental mimik, som förbjuder oss att gå till djupet med vad det vara månde, och som får oss att tycka illa om det dyraste vi har. Att offra sitt liv för en idé, dada eller den som jag utvecklar i just detta ögonblick, vittnar bara om en långtgående intellektuell misär. Idéerna är varken bra eller dåliga: de konkurrerar om min nåd och onåd, alltjämt värda att hänföra mig i en eller annan bemärkelse. Jag ber om tillgift för att tvärtemot murgrönan tro mig dö om jag fäster mig vid något. Vill ni kanske att jag ska oroa mig för att dessa paroller kan vara till förfång för den vänskapskult som, med Binet-Valmers kraftfulla ord, är en förutsättning för kulten av fosterlandet? - Jag kan bara försäkra er att jag struntar i allt detta och än en gång säga er: Lämna allt. - Lämna dada. - Lämna din hustru, lämna din älskarinna. - Lämna dina förhoppningar och din skräck. - Låt era barn försmäkta i råtthålet. - Lämna hetluften för skuggan. - Lämna om så krävs era bekväma liv och det man kallar era framtidsutsikter. - Ut på vägarna med er.