Det finns ingenting att göra. Ni kan räkna med mig. Jag är med.

Jag har också, det kan man utan vidare påstå, skenet emot mig.

Alla mynt är gångbara, det finns sannerligen bara falska mynt.

Inte har jag varit gigolo. Inte har jag varit någon vällusting. En vän till mig påstod att jag var ett geni: han är död.

Speglarna kom till för att återskänka varje människa hennes identitet. Detta fängelse, var och en nämner det vid namn av sitt utseende och skaffar sig så en tillflykt - för den egna bekvämligheten.

"Numera lider jag bara när jag hör mitt namn eller när jag varseblir mitt ansikte i spegeln." - J-M Fr., Saint-Mandé.

Varje spegel bär mitt namn.

Min hemlighet: jag kommer från glasets andra sida. Den 20 juli 1924, i Oyster Bay, hemma hos Cecil Stewart, utförde jag denna häpnadsväckande bedrift - vittnen finns - jag tog ett lätt språng och genomträngde, framifrån, glaset. Enkelt och magiskt - en lätt rispa i ansiktet, ett omärkligt och ödesdigert sår. I stället för att varje spegel såsom förr bär mitt namn, är det hädanefter jag som svarar er från andra sidan, det är jag som instruerar er, det är jag som modellerar er. Jag ensam är något mindre än en prick framför er, utan ansträngning, utan illvilja jag ni är, jag är ni. Ni har svårt att tro det och ni avskyr att grimasera. Möjligen är det för att man påstår att jag är affekterad.

Jag, jag, jag och jag. "On my way, if ever, everything is mine."

Det ursprungliga misstaget: Gud skapade människan till sin avbild. Där har ni den första verkliga spegeln. Hädanefter blev idén om en människa utan spegel obegriplig. Nu gäller det bara att förföra denna medspelare som man får lov att nämna vid ett annat namn: grannen, publiken, avkomman, samvetet, Gud. Nu gäller det blott att behaga sin bild - livet ska utgöra denna enda lidelse. Dårarna är de som har förlorat sina speglar. Undertryck speglarna.

OCH NU - ÅTERSPEGLA SPEGLARNA!

Jag skriver för att spy.

Försök, om ni kan, att hejda en man som reser med självmordet i knapphålet.

Det är på ledan man känner igen den vuxna människan - det är ledan som skiljer den vuxne från barnet. Vad som skiljer ledan från andra känslotillstånd är dess karaktär av legitimitet. När jag finner nöje i en rolig och behaglig handling, när jag rycks med i alla dessa små begär som får dan att gå, så vet jag samtidigt att allt är provisoriskt, att allt kan revideras i dessa skilda attityder. Ledan, däremot, skapar tvärtom behovet av leda. Legitim leda.

Tro på sin existens. Till den grad att bruket av possesiva pronomenet sin blir det omöjliga.

Om min sinnlighet ledde mig till en handling skulle jag vara räddad. Ty vilken handling detta än vore, så skulle den förläna alla tidigare upplevelser ett sinne, skulle den organisera dem.

Kamrater! Det finns inga kamrater. Jag älskar er inte. Ni kan leva och roa er. Det är mig likgiltigt.

Jag är en människa som försöker undgå att dö.