Hur
speglar sig schack och liv i varandra?
Frågeställningen är urgammal; redan Omar Khayyam,
lättingen och allvarsmannen i den persiska poesins
guldålder, såg att likheterna mellan det ack
så stränga, ack så slumpartade
schackspelet och själva livet var mer än metaforiska.
Också hos några av den moderna tidens
utslagsgivande konstnärer spelar schacket stor roll. Man kan
nämna Vladimir Nabokov, vars ”djupdykning i
schacktankarnas hav” i självbiografin Låt höra av
dig, minne bara är alltför
förbisedd, både av schackspelare och av
litteraturvetare.
Men framför allt går tankarna till Marcel Duchamp.
Som konstnär ställde han under hela sitt liv
frågan om den kreativa verksamhetens samspel med vardagsliv
och samhälle; som schackspelare av ganska hög klass
funderade han ofta på spelets förborgade sammanhang
med levandets djupare skikt.
Duchamp föddes 1887 och växte upp i en solitt
borgerlig miljö i Normandie. Senare menade han att
”det var mycket Flaubert över det hela”,
och även om det är lätt att göra
sig lustig över det präktigt inskränkta hos
denna det nittonde seklets numera utdöda borgarklass,
så fanns där också något
värdefullt: en kvalitativ livskänsla, en smak
för vardagens glädjeämnen. Man skrev och
målade och musicerade, inte så mycket för
att uttrycka sin personlighet som för att det var roligt,
berikande helt enkelt. Och det är det ju.
Där fanns också en gången tids vurm
för samkväm och sällskapsspel. Schack
spelades lite varstans i kristallkronornas sken, så ock hos
familjen Duchamp. Det lär ha varit den elva år
äldre brodern Raymond som 1898 invigde Marcel i spelets
mysterier, och i flera skisser från den tiden av en annan
storebror, Jacques, kan man se Marcel och systern Suzanne sitta djupt
försjunkna över brädet. Alla dessa fyra
syskon blev sedermera välkända konstnärer.
De båda äldre bröderna hade vid den
här tiden etablerat sig i Paris och umgicks i de kretsar
där modernismen inom konst och litteratur höll
på att växa fram. Hit kom Marcel i oktober 1904 med
ett skissblock i näven. ”Min bror Jacques gick in
för att bli berömd”, skrev han senare om
denna tid, ”men själv ville jag bara få
vara ifred och göra det som jag tyckte om.”
Under hela sitt liv skulle Marcel Duchamp komma att markera en
självironisk distans till den konstnärliga
miljön, och snart gav sig den speciella begåvning
till känna som fick honom att avverka de flesta av
modernismens olika skolor utan att fastna i någon av dem. Han
blev på kort tid en skandalernas man.
Att här redogöra för de olika turerna i
bråken kring målningen ”Naken kvinna som
går nedför en trappa”, Duchamps
ready-mades (bruksföremål upphöjda till
konstverk), den legendariska pissoaren på
utställningen i New York 1917, mustascherna på Mona
Lisa och allehanda dada-aktiviteter skulle
föra för långt. Jag nöjer mig med
att sammanfatta tre väsentliga och integrerade sidor hos
Duchamp: hans filosofiska läggning (hur ska form och
innehåll förenas, hur gestaltas en epok?),
uppfattningen att ”konstverket” får liv
och värde först vid mötet med betraktaren,
och vad som kort och gott kan kallas hans livskänsla
(”Jag föredrar att andas framför att
arbeta”).
Vid slutet av 1910-talet började Duchamps schackliga och
konstnärliga verksamhet att tvinnas samman. Inte på
sätt att han skulle ha utnyttjat schackliga motiv i sin
konstnärliga gärning (det hade han gjort redan 1911),
utan i den bemärkelsen att schacket erbjöd ett utlopp
för en kreativitet som inte var till salu för pengar.
Det är inte tomma ord, 1916 erbjöds han 10.000 dollar
om året i resten av sitt liv för resten av sin
produktion. ”Jag sa nej (…), jag vädrade
fara direkt (…). Jag skulle handla likadant idag (1967
– ij) om man så erbjöd mig hundratusen
dollar för att göra någonting.”
Under dessa år försökte han finna en
konstnärlig formel (den tog sig senare uttryck i
”Det stora glaset”) som förenade det
planenliga med det slumpmässiga. Varje erfaren schackspelare
vet vad detta innebär.
I början av 1919 befann sig Duchamp i Buenos Aires och
där blev han vad han själv kallade en chessmaniaque.
Han kom över en samling om fyrtio av det kubanska
schackgeniets Jose Raul Capablancas partier som han noga studerade
på egen hand, och snart tog han privatlektioner av stans
bästa spelare. ”Jag spelar natt och dag, och
ingenting annat i världen intresserar mig än att
hitta det rätta draget … Att måla roar
mig mindre och mindre.”
I René Clairs film Entr’acte
från år 1924 
finns
en symbolisk scen där man ser Duchamp och hans dadaistiske
kollega Man Ray sitta på ett hustak och spela schack
tills Francis Picabia (ännu en ledande dadaist) kommer och
spolar bort dem. På ett liknande sätt
försvann Duchamp för många år
från den s.k. kulturvärlden. Han övergick
till att leva livet och spela schack. ”Det enda som
återstår.”
I november 1922 mötte han förebilden Capablanca i ett
simultanparti i New York. Den dåvarande
världsmästarens vinstföring gjorde ett djupt
intryck på vår hjälte: han studerade
partiet noga och bestämde sig för att själv
bli stormästare i schack. Han var 36 år och hade
rimligt sett alla odds emot sig.
Snart hade han emellertid etablerat sig som en av det dåtida
Frankrikes bättre schackspelare. I objektivitetens namn
måste dock sägas att landet på den tiden
ingalunda var någon schacklig stormakt. Hur som helst deltog
Duchamp i franska mästerskapens högsta klass
åren 1924-1928 och han representerade därtill
nationen under fyra schackolympiader. Den schackhistoriska
rankingsajten Chessmetrics rankar honom som
bäst på 95:e plats i världen i januari 1931
med ett uppskattat rankingtal på 2412. Det ska
säkert tas med en nypa salt, men för
jämförelsens skull kan nämnas att Erik
Lundin på samma lista återfinns som nr 98 med en
ranking på 2400. För övrigt var Duchamp en
pionjär inom korrespondensschacket och han blev inofficiell
europamästare i den disciplinen samma år, 1931.
Tillsammans med studiekompositören Vitaly Halberstadt
författade också Duchamp 1932 en bok om
korresponderande fält, en högst esoterisk form av
bondeslutspel, L’opposition
et les cases conjugées sont reconciliées
(”Opposition och korresponderande fält är
samstämmiga”). Den trycktes på eget
förlag i ytterst elegant utförande och är
idag en eftersökt raritet.
”Schack är socialt sett renare än
måleri, för man kan inte tjäna pengar
på det”, sa Duchamp en gång. De orden
gäller visserligen inte längre, men det är
inget tvivel om att han älskade själva
schackmiljön: ”Schackspelare är mycket
trevligare än konstnärer. Dessa människor
är fullständigt insnöade, helt blinda,
går omkring med skygglappar. De är galningar av en
särskild sort, så som konstnärer
förväntas vara, men i allmänhet inte
är”. Schacket ger ett andrum, tycks Duchamp
därtill mena, en chans att både idka
sällskapsliv och vidga den kreativa
förmågan, glädjas åt hur det egna
intellektets ramar sprängs.
Givetvis
är det som allt av vikt och
värde en fråga om sinnlighet: ”Ett
schackparti är formbart”, påpekade Duchamp
en gång i ett samtal med Truman Capote. ”Man bygger
upp det. Det är ett slags mekaniskt bildhuggeri: med
hjälp av schacket skapar man vackra problem och
skönheten finns i huvudet och händerna på
en”.
Marcel Duchamp flyttade så småningom till USA och
fram till sin död i oktober 1968 levde han där vad
han med en obligatorisk vits kallade ”a waiter’s
life”. Han var en celebritet i konstvärlden utan att
någonsin ha haft en enda separatutställning, han
pysslade med småsaker som roade honom: konstruerade en
dörr som på en gång kunde vara
både öppen och stängd, gjorde små
assemblage, utarbetade ett system som skulle förena hasardspel
och schack, och även om stormästarplanerna fick
läggas på hyllan så var han för
alltid fast i schackvärlden.
Schack, konst, liv. Åtskilliga allvarsmän har
sökt en lösning på denna treenighet hos
Duchamp. Det är bara att än en gång citera
honom själv: ”Det finns ingen lösning,
för det finns inget problem.”
Gå till ett urval av Marcel Duchamps schackpartier!
Åter
till Ingemar Johanssons texturval