SITUATIONISTISKA INTERNATIONALEN  

Ingemar Johansson

Om situationisterna

Vänsterister av olika slag står i allmänhet helt förbryllade inför situationisterna. De passar inte in helt enkelt. Deras perspektiv tycks så radikalt annorlunda.

Det stämmer. Situationisterna lämnade inte konventionell politisk verksamhet bakom sig. De nändes helt enkelt aldrig delta i den. Politisk aktivitet, så som vänstern oftast definierar den, dömdes från början ut som en isolerad och alienerad verksamhet som inte hade med det verkliga livet att göra.

Det verkliga livet, vardagslivet, svindlande ögonblick, outhärdlig dödtid som släpar sig fram - där har ni situationisternas springande referenspunkt. Man måste begripa att vad som senare blev Situationistiska Internationalen hade sin utgångspunkt i en konstnärlig rörelse - främst bestående av lettristerna i Belgien och Frankrike och av COBRA-gruppen med bland andra Asger Jorn och Constant Nieuwenhuis som medlemmar - och att detta inte var ett konstnärligt kotteri vilket som helst, inriktat på att lansera och så småningom slå mynt av sina egna fixa karriäridéer.

Nej, dessa människor ville någonting helt annat. De befann sig i dadas tradition; de ville förgöra den gamla världen med dess verkningsfulla hinder mot sann, ursprunglig kreativitet, de ville på en och samma gång avskaffa och förverkliga konsten. Avskaffa den som en avskild aktivitet, som forum för specialister på upplevelser, som en vara vilken som helst som kunde köpas och säljas på marknaden. Förverkliga den på det viset att själva livet blev till en konst där njutningsfylld lek, och inte tvångsmässigt reglerat arbete, var rättesnöret här i livet. Instinktiva fiender till all rådande jargong som de var satte de som mål att "skapa situationer" som var "människans begär värdiga".


Därav beteckningen "situationister". Termen "situationism", däremot, förkastades med hetta och förakt, eftersom alla låsta tankesystem, alla ismer, utövar ett begränsande inflytande på människors tankar och handlingar och till sist alltid stelnar till död ideologi, fruktlösa och fördärvliga försök att rita om världen efter kartans diktat.

De menade vidare att den tilltagande tekniska automatiseringen gjorde ett omedelbart steg bort från löneslaveriets tyranni möjligt. På vägen mot ett tillstånd av utbredd autentisk och skapande mänsklig aktivitet måste den hierarkiska principen dras i smutsen över hela linjen. I politiken som i dagens id, i konsten som i vetenskapen, på jobbet som i familjens hägn, i varje samtal som i varje samlag. Man kan lugnt påstå att inget mänskligt verksamhetsfält var situationisterna främmande. Deras teorier är sammanhängande och integrerade på ett sätt som gör det svårt att rycka ut enskilda komponenter. Och på något annat sätt ville de heller inte ha det.

Situationistiska Internationalen bildades vid en konferens i Alba i Italien 1957 och hade till en början åtta medlemmar från olika europeiska länder. Ett belysande och tidigt projekt gick ut på att systematiskt och slumpmässigt genomströva skilda stadsmiljöer och därvid iaktta deras inverkan på sinnesstämningar och känsloliv, en verksamhet som man på franska kallade för "dérives", och ur vilken ett program för en "unitär urbanism" utvecklades. Denna var, betecknande nog, inte alls någon ny urbanism, utan ett skoningslöst förkastande av de principer som hittills har väglett arkitekter och stadsplanerare.

Därifrån var det bara ett tuppfjät till att granska alla de övriga skrankor som det rådande systemet staplar i individens väg, och under de följande tolv åren kom tolv nummer - det ena mer långtgående i detta avseende än det andra - av tidskriften "internationale situationniste" ut, redigerad av den franska gruppen. Primus motor i denna verksamhet var Guy Debord, men även Michéle Bernstein, Attila Kotanyi, Raoul Vaneigem, Mustapha Khayati, och René Viénet gjorde insatser av stort värde.

Med tiden föll de renodlade konstnärerna bort från verksamheten - ett typexempel är den i Sverige verksamme och inte helt okände Jørgen Nash - och situationisterna kom allt tydligare att utveckla en teori om världen som ett organiserande av föreställningar (i såväl praktisk som bildlig bemärkelse), något man gav beteckningen "skådespel" ("spectacle"), ett världsomfattande system som utmärks av att den stora massan av människor med eller mot sin vilja är dömda till att passivt betrakta den ordning som de härskande minoriteterna organiserar. Skådespelet genomsyrar allt. Inte bara uppenbara företeelser som media och reklam, utan det tränger också in i och förvanskar så gott som allt mänskligt handlande. Här är "representationen" en av skådespelets mest verkningsfulla metoder - inte bara möjligheten att realisera politiska idéer är idag fjärmad från oss genom inrättandet av representanter, utan även våra innersta önskningar och begär (den moderna filmen är till exempel ett av den sorgliga konsthistoriens sorgligaste kapitel). I ett sådant system reduceras människan till varukonsument - ja, i vissa stycken själv till vara (allt under det att varan antar mänskliga drag, exempelvis det fasansfulla utnämnadet av döda ting till "livskamrater", skor, bilar, plattänger eller vad det nu vara kan) - och har inte annat val än att själv bidra till produktionen av dessa varor och denna varukonsumtion som alienerad. Hon tvingas frånhända sig det verkliga livet för möjligheten att alls överleva. "Will I live tomorrow, I just can say, but I now for sure: I'm not living today", sjöng Jimi Hendrix. Situationisterna visste vad han menade.


Ja, mer än så. Situationisterna gjorde anspråk på att deras idéer levde i människornas sinnen "som fiskar i vattnet". Att de själva uttryckte önskningar och begär som var så djupt mänskliga att alla bar på dem, och så strängt förtryckta att de flesta inte var medvetna om deras existens. Det var dessa djupa underströmmar som situationisterna ville kalla upp till ytan och få att bryta igenom. Och deras stämma är lätt igenkännbar i den sena 60-talets revolutionära utbrott i Frankrike, först i den så kallade Strasbourg-skandalen, och sedan i det som så ytligt brukar etiketteras som "Maj 1968".

Hösten 1966 tog en situationistiskt inspirerad grupp över studentkåren i Strasbourg och förklarade sin avsikt att helt enkelt upplösa denna. Så långt gick det aldrig, men man hann - på studentkårens bekostnad - publicera en pamflett av Mustapha Khayati, "Om eländet i studentmiljön" med undertiteln "Betraktad ur sina ekonomiska, psykologiska, sexuella och framför allt intellektuella synvinklar samt om några medel att avskaffa den" - svensk utgåva: "Misären i studentens miljö", Syndikalistiska Grupprörelsen 1967, som utan all misskund med världsliga och akademiska auktoriteter lägger fram det situationistiska programmet:

"Den moderna historien kan inte frigöras och dess otaliga resultat kan inte fritt användas annat än av de krafter som den undertrycker: arbetarna utan makt över produktionens förhållanden, mening och resultat. Liksom proletariatet redan under 1800-talet var filosofins arvtagare har det nu blivit arvtagare till den moderna konsten och den första medvetna kritiken av vardagslivet. Det kan inte avskaffa sig självt utan att samtidigt förverkliga konsten och filosofin. Att omvandla världen och förändra livet är för det en enda och gemensam sak, oskiljaktiga fältrop som beledsagar dess avskaffande som klass, det nuvarande (av knappheten styrda) samhällets upplösning och det slutliga tillträdet till frihetens rike. En radikal kritik och ett fritt omskapande av alla de beteenden och värden som påtvingats av en alienerad verklighet utgör dess maximala program, och den befriade skaparlusten under uppbyggandet av alla livets tillfällen och händelser är den enda poesi den kan erkänna. En poesi, diktad av alla, den revolutionära festens början. De proletära revolutionerna kommer att vara fester eller inte alls; ty det liv de förebådar kommer självt att vara skapat i festens tecken. Leken är denna fests yttersta rationalitet, att leva utan dödtid och njuta utan hinder är de enda regler den kan erkänna."

Som det här citatet antyder hade situationisterna vid mitten av 60-talet tillägnat sig idén om arbetarråd som det ultimata självstyrets form. Man hade också gett begreppet "proletär" en ny definition: "Proletär är den som inte har någon makt över sitt eget liv och är medveten om det". Förutom i tidskriften utvecklades teorin djupgående i två böcker: Guy Debords "La Société du Spectacle" (Buchet Chastel) och Raoul Vaneigems "Traité de savoir vivre à l'usage des jeunes générations" (Gallimard), båda utgivna 1967 och under upprorsmånaderna året därpå "de mest stulna böckerna i Paris' bokhandlar".


"Arbeta aldrig", "Lev utan dödtid, njut utan hinder", "Snabbt!", "Krossa varuskådespelet", "Ta dina begär på allvar" "Den som talar om revolution utan att nämna vardagslivet talar med ett lik i munnen" - det kan inte råda några tvivel om ur vilken tankeskatt dessa och många andra deviser som prydde väggarna i Paris 1968 är hämtade.

Även om Situationistiska Internationalen inspirerade mycket av det nya (det fanns också tonvis av gammal vänsterskit, förlegad militantism och dumma ledare i denna revolt - det är värt att minnas), så var organisationen inte i sig uttalat verksam i upprorshändelserna. Dess enskilda medlemmar deltog i stället aktivt tillsammans med likasinnade revolutionärer i "Rådet för ockupationernas vidmakthållande", vars flygblad "Upprop till alla arbetare" ger en bra bild också av SI:s inställning till vad som just då skedde:

"Kamrater!

Det vi har uträttat i Frankrike går nu som ett spöke genom Europa och hotar hela världens härskande klasser; från byråkraterna i Moskva och Peking till miljardärerna i Washington och Tokyo. På samma sätt som vi har fått Paris att dansa återvänder det internationella proletariatet för att slakta varje stats huvudstad, varje alienationens fäste. Ockupationen av fabriker och offentliga byggnader över hela landet har inte bara fått det ekonomiska livet att avstanna utan framför allt också framkallat ett allmänt ifrågasättande av själva samhället. Det går en djup rörelse genom nästan alla lager av befolkningen: man önskar en förändring av själva livet. Den är nu en revolutionär rörelse, som bara saknar det medvetande om vad den redan har uträttat som fordras för att den verkligen ska behärska revolutionen.

Vilka krafter kommer att försöka rädda kapitalismen? Regimen kommer att störtas om den inte försöker rädda sig med hot om vapenmakt (tillsammans med en avfärdande hänvisning till allmänna val, som inte kan hållas förrän rörelsen har kapitulerat) eller till och med genom omedelbart väpnat undertryckande. Vad det gäller en eventuell vänsterregim, så kommer den också att försvara den gamla världen med både övertygelse och styrka. Det s.k. kommunistiska partiet, de stalinistiska byråkraternas parti, har bekämpat rörelsen från början. Detta parti kunde inte föreställa sig gaullismens fall förrän det fann sig ur stånd att utgöra regimens viktigaste beskydd. Stalinist-partiet skulle dessutom utgöra en "folklig regerings" bästa polisstyrka. En sådan tillfällig regering skulle inte innebära någon "kerenskijism" förrän stalinisterna är besegrade. Och detta kommer i allt väsentligt att bero på arbetarnas medvetande och deras förmåga till självständig organisering. Dessa arbetare, som redan har förkastat de skrattretande överenskommelser som var så tillfredsställande för fackföreningsledarna, måste också få klart för sig att de inte kan "få ut" mycket mer inom den existerande ekonomins ram, men att de kan överta alltihop genom att förändra systemets grundval i sitt eget intresse. Kapitalisterna kan knappast betala mer, men de kan avskaffas.

Vad förmår den revolutionära rörelsen nu?
Allt
Vad blir det av den i partiernas och fackföreningarnas händer?
Intet
Vad vill den? Förverkligandet av det klasslösa samhället genom arbetarrådens makt

Den nuvarande rörelsen har inte "politiserats" genom att överskrida fackföreningarnas miserabla krav om löner och pension, som felaktigt har betraktats som "sociala frågor". Den är redan bortom politiken; den avslöjar den sociala frågans enkla sanning. Revolutionen, som förberetts i mer än ett sekel, har nu återvänt. Den kommer inte att bekräftas annat än i sin riktiga form. Det är redan för sent för ett byråkratiskt-revolutionärt infångande. När en viss, nyligen avstaliniserad, André Barjonet efterlyser bildandet av en gemensam organisation, som kunde sammanföra "alla genuint revolutionära krafter, som inspirerats av Trotskij, Mao, anarkism, situationism", behöver vi bara påpeka att de som idag är inspirerade av Trotskij eller Mao, för att inte tala om den ömkansvärda "Fédération Anarchiste", inte har något som helst att göra med dagens revolution. Byråkraterna må nu gärna ändra inställning till vad de kallar "genuint revolutionärt", men den genuina revolutionen får inte ändra den dom den har avkunnat över byråkratin.

I dagens läge har arbetarna (med den makt de har och med de partier och fackföreningar vi bara känner alltför väl) bara en väg att gå: ett direkt övertagande av ekonomin och av alla aspekter på en förändring av det sociala livet genom att bilda kommittéer på bred bas, som öppet förklarar sig oberoende av alla partier och fackföreningar, säkerställer sitt självförsvar och bildar en federation på regional och nationell nivå. På detta sätt kommer den enda verkliga makten i landet att vara arbetarrådens makt. Misslyckas proletariatet med detta, kommer det återigen - eftersom det "är revolutionärt eller ingenting alls" - att bli ett passivt objekt. Det återvänder då till sina TV-apparater.

Vad är utmärkande för arbetarrådens makt? Utplånande av alla andra, yttre makter; direkt och total demokrati; praktiskt förenande av beslut och desammas verkställande; delegerade kan avsättas när som helst av dem som valt dem; avskaffande av hierarki och avskilda specialiseringar; det medvetna herraväldet över och omskapandet av alla det befriade livets betingelser; massornas ständiga, skapande deltagande; internationalistisk expansion och koordination. Allt detta kräver den nuvarande situationen. Allt detta innebär självförvaltning. Men se upp för polisagenter i alla moderna förklädnader och för präster, som nu börjar prata om självförvaltning, ja till och med om arbetarråd utan att erkänna dessa minimikrav. Allt de i själva verket är ute efter är att rädda sina byråkratiska positioner, de privilegier som medföljer deras avskilda intellektuella specialisering eller deras framtid som småchefer.

Vad som nu verkligen är nödvändigt har alltid varit nödvändigt från själva början av det proletära, revolutionära projektet. Man har kämpat för arbetarklassens autonomi. Man har kämpat för förintandet av löneslaveriet, varuproduktionen och staten. Man har kämpat för medvetande om historien, för avskaffande av alla splittringar och av "allt som existerar oberoende av individerna". De proletära revolutionerna fann spontant sin riktiga form i arbetarråden - i St Petersburg 1905, i Turin 1920, i Katalonien 1936, i Budapest 1956. Säkerställande av det gamla samhället eller uppkomsten av en ny utsugarklass har alltid följt automatiskt på undertryckandet av arbetarråden.

Vid det här laget känner arbetarklassen sina fiender liksom sin riktiga aktionsform. "Den revolutionära organisationen har måst lära sig att den inte längre kan bekämpa alienationen i alienerade former." (La Société du Spectacle). Arbetarråden har klart visat sig vara den enda lösningen; alla andra former för revolutionär kamp har bara fört till motsatsen till vad man eftersträvade.

Paris, 30 maj 1968

COMITÉ- ENRAGÉS - INTERNATIONALE SITUATIONNISTE - CONSEIL POUR LE MAINTIEN DES OCCUPATIONS."

I efterdyningarna av Paris-revoltens misslyckande gick också Situationistiska Internationalen under. Till en början växte visserligen organisationen, men det stod snart klart att många av de nytillkomna - med ett viktigt undantag för italienaren Gianfranco Sanguinetti - inte hade speciellt mycket att tillföra verksamheten. Guy Debord och Raoul Vaneigem gick skilda vägar och 1972 upplöstes Situationistiska Internationalen officiellt.

Teorierna lever emellertid, liksom det undertryckta folkliga motståndet, och med tiden har allt fler insett hur relevant den situationistiska kritiken av vårt ömkliga liv är. "Intill stunden för sin fullständiga revolutionära omvandling blir denna värld bara allt mer och mer skrattretande".