SITUATIONISTISKA INTERNATIONALEN  

Situationistiska teser om trafiken

Ett misstag som alla stadsplanerare har gjort är att i allt väsentligt betrakta bilen (och dess biprodukter, t.ex. motorcykeln) som ett transportmedel. I själva verket är bilen den viktigaste materiella symbolen för den avancerade kapitalismens föreställning om lycka, och mycket riktigt genomsyras samhället i allt högre grad därav. Bilen står i centrum för den allmänna propagandan, både som ett tecken på det oförlikneligt goda hos ett alienerat liv och som den kapitalistiska marknadsekonomins viktigaste vara. Från fler än ett håll har man i år fått höra att välståndet i den amerikanska ekonomin beror på vilket genomslag sloganen ”Två bilar per familj” har.



Som Le Corbusier mycket riktigt har påpekat så innebär den tid som går åt för resor till och från jobbet ett övertidsarbete som i motsvarande grad minskar värdet hos den “fria” tiden.



Vi måste ersätta de arbetsrelaterade resorna med resandet som nöje och njutning.



Viljan att omforma arkitekturen så att den motsvarar den moderna bilismens massiva, parasitiska krav är inget annat än en monumentalt orealistisk missuppfattning av hur de verkliga problemen ser ut. I stället måste arkitekturen omformas så att den motsvarar hela samhällets utveckling. Den måste kritisera alla flyktiga värden som hör ihop med förlegade former av sociala relationer (framför allt familjen).

 


Även om vi under en övergångsperiod tillfälligt accepterar en stelbent uppdelning mellan arbets- och boendezoner, så måste vi åtminstone föreställa oss en tredje sfär: själva livets (den sfär där frihet och fritid härskar – livets grundelement). Den unitära urbanisnen erkänner inga begränsningar; dess syfte är att skapa en integrerad mänsklig miljö där åtskillnader som arbete-fritid och allmänt-privat löses upp för gott. Men innan detta är möjligt så kan man inte begära mindre av den unitära urbaismen än att den etablerar lekens domäner i alla önskvärda skepnader. Och komplexiteten hos dessa domäner ska motsvara dem hos en gammal stad.



Det handlar inte om att motsätta sig bilen som ett ont i sig själv. Det är dess extrema koncentration i städerna som har inneburit att den motverkar sin egen funktion. Urbanismen ska förvisso inte strunta i bilen, men än mindre ska den acceptera den som ett centralt tema. Den ska räkna med att den gradvis minskar. Hur som helst kan vi förutse att biltrafik förbjuds såväl i centrum av vissa nybyggda områden som i ett antal äldre städer.



De som tror att bilen kommer att bestå för evigt beaktar inte – ens från strikt teknologisk ståndpunkt – andra framtida transportmedel. Så kommer t.ex. vissa modeller av enmanshelikoptrar som just nu prövas av amerikanska armén förmodligen att vara i allmänt bruk om 20 år.



Förstörelsen av mångfald och motsättningar i den mänskliga miljön till förmån för bilarna (de planerade motorlederna i Paris kommer att innebära att tusentals hus och lägenheter rivs trots att bostadskrisen bara blir värre) är fullständigt irrationell, vilket döljs under falska rättfärdiganden om det praktiska i alltihop. Men praktiskt nödvändigt är allt detta bara i samband med en speciell samhällsordning. De som tror att enskildheterna i problemet består för evigt vill i själva verket tro på att det rådande samhället består för evigt.



De revolutionära urbanisterna kommer inte att inskränka sig till frågan om förflyttandet av döda ting eller till förflyttandet av mänskliga varelser, fångna I en värld av döda ting. De kommer att försöka bryta sig igenom dessa topologiska kedjor och med sina experiment bereda väg för en mänsklig resa genom ett liv som är autentiskt.



Ur internationale situationniste nr 3, Paris december 1959