Staffan Jacobson  

Staffan Jacobson

Om valet hade kunnat förändra någonting
hade det varit olagligt

Kommunarden, feministen och anarkisten Louise Michel fick på sin tid frågan: ”Tycker ni att kvinnorna ska ha rösträtt?” Hon svarade: ”Nej, och inte männen heller! Det är bättre om både män och kvinnor inriktar alla sina krafter på revolutionen.”

Olle Eriksson och Mats Runvall i den omåttligt populära anarkisttidningen Brand (nr 2/2010) skriver om ”Att göra ett anarkistiskt val” som utmynnar i två alternativ: rösta inte eller rösta på något ”vänster”-parti, och man låter läsaren själv avgöra vilket som är bäst. http://www.tidningenbrand.se/ Läs detta.

Frihetligt socialistiska nättidningen Yelah som snart gör en efterlängtad come-back har en valblogg där man diskuterar politiska frågor som kommit upp eller inte kommit upp i samband med ”valrörelsen”. http://www.yelah.net/valblogg/ Läs detta med.

Anarkistbloggen Sovversiva återger ”Ungsocialisternas agitation för valstrejk” av Albert Jensen i Röda Fanor 1920 – den är förvånansvärt aktuell och redan här finns alla de bästa argumenten för att inte rösta utan göra något radikalare än så. http://sovversiva.wordpress.com/?s=Ungsocialisternas+agitation+f%C3%B6r+valstrejk Läs även den artikeln! Sist en text från 1976 som heter Valskådespelet som också är mycket vass: http://www.marxists.org/svenska/socialism/1976/valskadespelet.htm

Att inte rösta. Argument för.

Har du nu läst dessa artiklar så börjar vi. Som anarkist är det naturligt att man inte vill ha några härskare och onaturligt att tvingas välja dem. Vi vill ha ett helt annat system. Federerade arbetarråd, aktiv direktdemokrati och total självförvaltning, ett samhälle utan Stat, Kapital, klassamhälle eller andra hierarkier, och dit kan vi bara komma genom en social revolution. Vi är utomparlamentariskt politiskt aktiva året runt och inte bara en gång vart fjärde år. Vi vill ha ett val av politiskt och ekonomiskt system. Inte ett ”val” inom detta ekonomiska [dvs kapitalistiska] och politiska [dvs statliga] system. Inte ett ”val” ur den socialliberala kasten av överbetalda yrkespolitiker i likartade ”partier” som påstås ”representera” oss. Hur kan man ha till yrke att representera någon annan? Absurt. Och ”partierna” är en sorts paketlösningar som kan innebära vilken politik som helst mellan valen. Dessutom finns det inte längre någon vänster i den traditionella partipolitiken, bara socialliberaler i flera olika varianter (v, s, mp, c, fp, m, kd) stalinister (kp, skp) och fascister (sd). I det framtida samhället kommer vi att ha en intensiv rådsdemokrati med när som helst avsättbara, roterande, normalavlönade delegater med ett bundet mandat, inte med ett öppet mandat som nu är fallet. Delegaterna kommer inte att ha någon egen, avskild makt och hela samhället kommer att vara horisontelllt uppbyggt och direkt kontrollerat av folket. Då snackar vi demokrati och folkstyre, vilket vi inte har idag. Detta är skäl nog att inte rösta, för om vi röstar innebär det ett legitimerande av den borgerliga parlamentarismen, som är begränsad, orättvis och alienerad.

Att inte rösta. Argument emot.

Som argument mot att inte rösta står då att en valbojkott måste vara massivt organiserad och inte individuell för att ha någon praktisk betydelse, och att de som alltid röstar är högerpartierna, vilket ger dem övervikt också i parlamentet förutom att de har den ekonomiska makten, om vänstern inte röstar. Ett mycket lågt valdeltagande är visserligen en kritik av Staten, men även detta har Staten lärt sig hantera. Man kan också tycka att även en formell, indirekt och representativ ”demokrati” är bättre än ingen alls eller en militärdiktatur, vilket visserligen är ett otroligt lågt anspråk på tillvaron i Sverige men en realitet för vissa av våra kamrater som kommit hit som politiska flyktingar. Slutligen kan man mena att även ett val mellan pest och kolera kan ha betydelse på kort sikt för de svagaste i samhället: med borgarna blir det säkert litet värre, med sossarna kanske litet mindre dåligt på vissa håll.

Att rösta. Argument för.

Om man nu verkligen känner sig tvingad att rösta i detta sammanhang vilket för en anarkist är mycket plågsamt, så är bara de s.k. vänsteralternativen aktuella. Som vi tidigare nämnde finns det inga. Inga revolutionärer så långt ögat når, om vi inte ska räkna kp och skp dit. Kp är uteslutet eftersom dom hetsat mot de autonoma och hyllat polisen alltsedan Göteborg 2001, och skp är också stalinister även om dom visserligen varit mycket kamratligare. SP ställer inte upp. Inget av dessa partier kommer att påverka något i realiteten och får några hundra röster varje val.

(S) är inte längre som på Per-Albin Hanssons eller Olof Palmes tid socialister (detta fula ord har man nu strukit i partiprogrammet) utan socialliberaler som alla andra, och man har till och med slutat helt med reformer – den sista var löntagarfonderna 1983 som inte blev av. Reformism utan reformer. I utbyte mot villkorligt höjd levnadsstandard en period avstod man 1938 från allt inflytande över ekonomin. Det visade sig vara en dålig affär eftersom man idag varken har ökad levnadsstandard eller något inflytande över ekonomin. Om Socialdemokraterna skulle säga ”Nu är gränsen nådd. Nu går vi tillbaka till den revolutionära socialdemokratin 1898” — så skulle man kunna uträtta underverk, men det får vi inte uppleva inom den närmaste tiden. Risken finns att de hellre låter sig gradvis utplånas som parti. Eller om SSU och LO med sina miljoner medlemmar genomgick samma radikalisering som varit så lyckosam för SUF och SAC — då hade Sverige kunnat förändras radikalt. Det kan vi alltid hoppas på. Hopp och längtan är mäktiga drivkrafter.

Vänsterpartiet är inte heller socialister utan även de är socialliberaler som i stort sett är nöjda med det nuvarande samhället men som ibland föreslår att man ska ändra litet på vissa betydelselösa detaljer, som sänkt moms på dill. I en rödgrön koalition kommer dom att vara mindre radikala än någonsin. Demokratisk Vänster (dv) har stulit begreppet ”frihetlig socialism” och tömt det på varje form av innehåll; dom ligger till höger om sossarna i de flesta frågor. Mp är pålitliga bara i miljöfrågor, Piratpartiet bara i nätfrågor och Fi bara i feministiska frågor, i övrigt är också dom socialliberaler. Att välja något rödgrönt parti i stället för något alliansparti (och givetvis före Rasistdemokraterna) som för ett öppet krig för de rika mot de fattiga, är mindre dåligt i detta beklämmande perspektiv. Allianspartierna rör sig på en skala från socialliberaler till nyliberaler och deras hjärtefråga är att de som har det bra ska få det bättre och de som har det dåligt ska få det sämre. Samt fortsatt slaktande av afghanska bönder och mer kärnkraft. Facket ska bort, allt ska privatiseras, skolan ska bli en kaserngård, hushållsnära pigor åt överklassen, de sista skärvorna av Folkhemmet inom vård och omsorg skall utplånas, halta och lytta ska disciplineras. SD:s strategi är inte längre att utse judarna till syndabockar utan nu försöker dom med invandrarna istället och hoppas på att fler än dom själva är lika inskränkta. Skulle dom verkligen få något inflytande så börjar den etniska rensningen på allvar och 20% av Sveriges invånare kommer direkt att beröras. Skulle sd komma in i riksdagen kan vi dels ge dom ett mottagande dom aldrig kommer att glömma, dels driva kampanj för att de skall förbjudas, eftersom EU rekommenderar sina medlemmar att förbjuda rasistiska organisationer, se: http://www.icare.to/antidiscrimination19.05.2000.html

Sammanfattningsvis: alla politiska partier har rört sig högerut och allt längre bort från sina väljare, så det blir inte lätt att hitta något som liknar ”vänster” här. Man röstar inte heller på ett partiprogram utan på de kompromisser partiet i fråga sedan gör. Enda möjligheten är att kryssa för någon enskild radikal person, men det är inte säkert att detta heller fungerar, för den personen kan genomgå många förändringar på fyra år som du inte har den minsta kontroll över. Det blir som stryktipset, ungefär. Yrkespolitikers och reklamares jobb är att ljuga och manipulera. (M) försöker lura i dig att dom är arbetare, (sd) att dom är demokrater och (kd) att dom är humana men ingenting av detta är sant — dom försöker bara dölja att dom allesammans befinner sig extremt långt ute på högerkanten och i ett juridiskt sammanhang hade detta kallats för bedrägligt förfarande.

Vänta dig alltså ingenting om du röstar, men gör det du känner för. Har du hjärtat till vänster så löser du också detta dilemma.

Att rösta. Argument emot.

Allra svårast blir det för oss radikala Lundabor att hitta någonting i den kommunala partipolitiken som inte är förkastligt. Det går bara inte. Lunds kommunalpolitiker är en samling petrifierade perukstockar allihop tvärs över den politiska skalan och det har dom varit så länge jag kan minnas även om det blivit värre på senare år. Urk. Hur ska man med rent samvete kunna välja någon av dessa? Deras arrogans ifråga om bostadsbristen och husockupationerna har gjort dem våldsamt impopulära, och det gäller också Gunnarsson/Stolt i (v). Lund har en lika ungdomlig som radikal befolkning. Halva befolkningen består av studenter och andra ungdomar, och den utomparlamentariska vänstern är starkare och mer aktiv än någonsin. Varför avspeglas aldrig detta i kommunpolitiken? Därför att detta system har överlevt sig självt. Alla på Dårhuset, förlåt Rådhuset, borde antingen avgå eller avsättas. Bort med denna självbelåtna lilla elit, in med nya radikala idéer! Läs t.ex. i slutet av boken ”Masterdisken” (kategorin Böcker i fulltext på denna blogg) om vad man skulle kunna göra av Lund. I stället har vi 30.000 i permanent bostadskö, hemlösa och tiggare på gatorna, gäststudenter som övernattar under bar himmel, poliser som attackerar konstutställningar, sd:are i kommunalfullmäktige och nazister den 30:e november. Lund har onekligen förtjänat bättre än så, denna till sitt innersta väsen så vackra, intelligenta och harmoniska stad.

Prioriteter

Man kan också tänka i begrepp som prioriteter just inför själva 19 september. Prioritet 1 är att SD inte kommer in i riksdagen, 2 inte heller i kommuner och landsting, 3 att det inte blir fyra år till med alliansen, 4 en radikalisering av hela samhället. Hur uppnår jag bäst detta, inom och/eller utom valrörelsen?

Lättast är det antagligen för dom som inte tänker alls. Analyserar man läget systematiskt blir det svårt, eller som min magister brukade säga: ”Du tror det här är enkelt, men vänta bara tills jag har förklarat det!” Så kanske ska du inte bry dig om några råd, varken mina eller andras. Men ditt viktigaste val är det du gör mellan Stat & Kapital och Socialism & Frihet varje dag – hur du skall verka för den sociala revolutionen, och var du ska organisera dig. Titta till exempel på denna bloggs länklista, där kan du få tips om bra kamrater i kampen.

Slutsats.

Ska du rösta, och tyvärr tyder en del på att du kan känna dig tvingad till det denna gång, så rösta vänster-nånting och i varje fall inte på sd/alliansen. Låt sen din frustration över denna skenbara valsituation gå ut över Staten & Kapitalet, och engagera dig utomparlamentariskt så mycket du kan. Det hade varit bättre om man kunde rösta ”ja” eller ”nej” på varje parti. Då hade jag bara röstat nej. Till sist: Glöm inte att läsa den fantastiska boken ”Det Stundande Upproret”, Pluribus 2010. Men nu hinner jag inte diskutera valet mer, jag har en revolution att tänka på. All you fascists bound to lose! som Woody Guthrie sjunger.

http://www.youtube.com/watch?v=VwcKwGS7OSQ

Till Staffan Jacobsons blogg