I förhärligandet av "arbetet", i det outtröttliga talet om "arbetets välsignelser" spårar jag samma baktanke som i prisandet av de allmännyttiga opersonliga handlingarna, nämligen fruktan för allt individuellt. Vad man i grunden känner när man ser folk arbeta - det är alltid den trägna fliten från bittida till sent som avses - är en övertygelse om att arbetet i denna mening är den bästa polisen, att det håller alla i schack och utgör ett verksamt hinder för all vidareutveckling av tankeförmåga, habegär och oavhängighetstendenser. Ty det förbrukar utomordentligt stora mängder av den nervkapacitet som i stället hade kunnat användas till eftertanke, grubbel, drömmerier, bekymmer, kärlek, hat; det håller alltid upp ett obetydligt mål för ögonen och tillhandahåller lättköpta och regelbundna tillfredsställelser. Sålunda kommer ett samhälle, där man ständigt ägnar sig åt hårt arbete, att få ett större mått av inre trygghet: och tryggheten tillber man nu för tiden som det högsta goda. - Men vad nu! O fasa! "Arbetaren" av alla människor har blivit en fara! Det vimlar av "samhällsfarliga individer"! Och bakom dem alla lurar det farligaste av allt - individen själv!