Det hände sig en gång att en vacker kvinna skänkte en boxare sin kärlek. Hon var rik och bildad, i hennes villa strålade kultureliten samman. Vad boxaren beträffade, så kom han väl från Majorna.

               Hon klädde lika bra i pilotglasögon som i linser och tjusades av att han var beredd att ge vem som helst på nöten. För hennes skull. Nog var det ett intressant förhållande.

               Hon hade X:et och Bengt Lindström på väggarna, hyllorna fyllda av dedicerade förstaupplagor. Vad hade han? En trave gamla All Sport. Men han jobbade vid kajen, och för henne var det tjusning nog.

               Hon drog honom med på teater och djupa filmer. Mer än en gång somnade han i bänken. Sådant gjorde bara hennes ömhet större.

               Hon var alltid lika elegant, han struntade i hur han såg ut. På flygeln spelade hon Satie för honom, men Jerry Lee Lewis var den enda pianist han kunde fördra. Hon läste Stig Larsson, han travprogram.

               Kort sagt: en värld skilde dem åt. På en av stans bättre krogar beställde han en gång in Vinto Tinto. "Med ishink!"

               Ändå övervann kärleken allt. De brukade träffas i hennes lilla arbetslya under takåsarna. Då de älskade öppnade sig hamnen utanför det flaskfärgade rosettfönstret, hon spelade Billie Holidays When a woman loves a man på CD-spelaren, och han trodde att all ringens dådkraft skulle rinna av honom.

               Det är lite av Jersey Joe Walcott över mig, brukade han tänka då. Och vem liknade väl  hon? Kanske Faye Dunaway? Hur som helst var hon ju en konstnärssjäl?

               Ingalunda. Hon var skolpsykolog, ensamstående med ett barn som inte ville att morsan skulle ha sällskap i sängen. Och kavaljeren var en kommunaltjänsteman med familj men  utan ambitioner. Hans halvhjärtade uppvaktning ägde för övrigt rum i tvättstugan och ledde säkert ingenstans.

               Kultureliten, villan, alla som skulle få på nöten, X:et, Satie, snarkningarna i biobänken, rosettfönstret, Billie Holiday och When a woman loves a man - allt det där är fantasier.

               Den vars hjärna kläckte dem skjuter nu detta ifrån sig och tar sig en promenad i stället. Han uppmanar läsarna att göra detsamma.