Varför är arbetslösheten ett sådant existensens gungfly för de flesta? Varför känner de sig så översiggivna och utsatta utan ett jobb som nästan alltid är tungt eller trist?

          Mer än ofriheten och förslitningen (den psykiska likaväl som den fysiska) på själva arbetsplatserna utgör denna förtvivlade mindervärdighetskänsla - vilken övermannar dem som drivs ut från eller alls inte släpps in i lönearbetets tvetydiga paradis - ett symptom på hur sjuk samhällsordningen i grunden är.

          Det är ju så: det faktiska behovet av arbete i ordets traditionella bemärkelse blir allt mindre. Automatiseringen av arbetslivet är i grunden av godo, men i den upp- och nerpåvända värld där vi lever ("Skådespelets samhälle" för att låna en term av Guy Debord) blir själva frigörelsen av den mänskliga energi som tidigare kom varuproduktionen till godo ett hot. Och så måste det också vara. Den är ett hot. Men inte mot gemene man, inte mot den arbetslöse, utan mot själva den makt för vilken arbetet under långeliga tider har varit det grundläggande förtrycksinstrumentet, piska och morot i en skepnad: tvånget att arbeta, tvångsarbetet. Och när fler och fler av oss hamnar utanför en produktion som inte ens kan försvaras med hycklande fraser om nödvändighet eller meningsfullhet, så gäller det för maktens moderna prästerskap att övertyga oss om att vi ska gå där utanför koncentrationslägrets stängsel och sukta och längta in. Det är bättre, menar de, att tillverka blommor av plast än att ligga i gräset och uppleva de verkliga.

          Ack, alltid bedrar de sig, stackarna. Idag kan nämligen en sådan möjlighet till sinnenas öppenhet förenas med en mättad mage. Ingen ska inbilla mig något annat i en tid då det både går att klyva atomer och fara till månen. Det är bara den gamla vanliga frågan: vem klyver atomer, vem åker till månen, vem bestämmer över sitt dagliga liv?

          Tre ting måste till. För det första: en omkastning av maktperspektivet. Den skrattretande parlamentariska demokratin måste förbytas i en direkt demokrati, där varje människa har omedelbar bestämmanderätt över sitt eget liv. Därtill tarvas en samhällsomvälvning, säger ni. Var lugna, en sådan kommer, svarar jag. Om historien lär oss något så är det detta: det går inte att i längden bygga en samhällsordning på lögn, på falska värden. 

          För det andra: det arbete som befinns nödvändigt när all skit har skalats bort måste fördelas på ett vettigt sätt. Det finns lika lite skäl att slita häcken av sig som att gå i ångest för att man inte
får göra det. Det känns förmätet att komma med förslag, men en tjugotimmarsvecka vore kanske lagom, till att börja med.

          För det tredje: vi måste fråga oss varför vi egentligen arbetar, vad är själva meningen med det?

          För att överleva? I viss mån ja. Men verkligen inte för att understödja den absurda funktion av kriterium på social välanpassning som arbetet har idag: hellre köra sig själv i botten än att göra
ingenting alls.

          För allas vårt bästa? Ja, men bara om vi samtidigt ser till att jordens fattiga inte blir fattigare utan rikare av den ekonomiska ordningen.

          För att det är ett naturligt behov, mänskligt helt enkelt? Tillåt mig citera Charles Fourier, den gamle utopisten: "Arbetets mänsklighet kan mätas i barnens lust att delta i det".

          Det finns något hoppfullt i självupplevd arbetslöshet. Varken reformer eller åtgärdspaket lär kunna skapa samma bördiga grogrund för ett allmänt medvetande om att de förhärskande teknokratiska värderingarna är falska. Och det är just med ett sådant medvetande som allting börjar.

          Fåfäng gå lär mycket gott.