I Leninkasernen i Barcelona såg jag dan innan jag anslöt mig till milisen en italiensk milisman stå framför officersbordet.

Han såg hård ut; en ung man, tjugofem eller tjugosex, med rödblont hår och breda axlar. Skärmmössan av läder satt ordentligt nedtryckt över ena ögat. Jag såg honom i profil. Med hakan mot bröstet betraktade han oavvänt och med bistert förbryllad uppsyn en karta som en av officerarna hade vecklat ut på bordet. Någonting hos honom, i själva ansiktet, berörde mig djupt. Det var ansiktet hos en man som skulle kunna begå mord och kasta bort sitt liv för en vän - det slags ansikte man väntar sig att möta hos en anarkist. Han skulle naturligtvis lika gärna ha kunnat vara kommunist. Där fanns både öppenhet och vildsinthet, men även den rörande vördnad som obildade människor hyser för dem som de inbillar sig är kunnigare än de själva är. Helt uppenbart kunde han inte skilja mellan upp och ner på kartan, och lika uppenbart betraktade han kartläsning som en stor intellektuell bedrift. Jag vet inte riktigt varför, men jag har sällan sett någon - någon man, menar jag - som jag så omedelbart har tyckt så mycket om. Medan de stod där runt bordet och pratade framgick det i förbifarten att jag var utlänning. Italienaren tittade upp och sa snabbt:

"Italiano?"

Jag svarade på min dåliga spanska: "No Inglés. Y tu?"

"Italiano"

Då vi lämnade rummet stegade han tvärs över golvet och fattade min hand mycket hårt. Fantastiskt att kunna känna en sådan tillgivenhet för en främling! Det var som om hans ande och min för ögonblicket hade lyckats överbrygga språkens och traditionernas klyfta och förenats i fullkomlig förtrolighet. Jag hoppades att han tyckte lika bra om mig som jag om honom. Jag visste också att jag aldrig fick träffa honom igen, om detta intryck skulle bevaras. Att jag inte heller gjorde det är väl överflödigt att påpeka. Det var sådana bekantskaper man gjorde i Spanien.

Att jag nämner denne italienske milisman beror på att han så tydligt har etsat sig in i mitt minne. I sin slitna uniform och med sitt vilda och gripande ansikte representerar han för mig den tidens speciella atmosfär. Han hör samman med alla mina minnen från det skedet av kriget - de röda fanorna i Barcelona, de skrangliga tågen som fulla av luggslitna soldater kröp fram mot fronten, de grå krigshärjade städerna närmare stridslinjen, de leriga, iskalla skyttegravarna uppe i bergen.

Detta var sent i december 1936, mindre än sju månader från det jag skriver, och likväl är det en period som redan tycks mig oändligt avlägsen. Senare händelser har raderat ut den tiden långt kraftigare än de har raderat ut 1935, ja 1905 också för den delen. Jag hade kommit till Spanien för att skriva tidningsartiklar men anslöt mig nästan omedelbart till milisen, eftersom det då och i den stämning som rådde framstod som det enda förnuftiga. Anarkisternas kontroll över Katalonien var fortfarande stark och revolutionen pågick alltjämt för fullt. För var och en som från början hade varit där tycktes antagligen den revolutionära perioden lida mot sitt slut redan i december eller januari, men när man kom direkt från England var Barcelona en häpnadsväckande och överväldigande upplevelse. Det var första gången som jag över huvud taget befann mig i en stad där arbetarklassen satt vid rodret. Arbetarna hade ockuperat så gott som alla byggnader och skrudat dem i röda fanor eller i anarkisternas röd-svarta, på varje vägg fanns hammaren och skäran och de revolutionära partiernas initialer målade, så gott som varenda kyrka hade plundrats och gudabilderna hade bränts upp. Här och där förstörde hela lag av arbetare kyrkorna systematiskt. Utanför varje affärs- eller kafélokal fanns en inskription som förkunnade att lokalen hade kollektiviserats - till och med skoputsarna hade anslutit sig till kollektiviseringen och deras lådor var målade i rött och svart. Kypare och butiksanställda såg en i ögonen och behandlade en som en jämlike. Servila och till och med ceremoniella talesätt hade tillfälligtvis försvunnit. Ingen sa Señor eller Don eller ens Usted; alla kallade varandra "Kamrat" och "du" och sa Salud i stället för Buenos días. Att ge dricks hade förbjudits i lag, och en av mina allra första upplevelser var att en hotellvärd läxade upp mig för att jag försökte ge en hisspojke dricks. Det fanns inga privata bilar, de användes alla i krigstjänst, och alla spårvagnar, taxibilar och de flesta andra transportmedel hade målats i rött och svart. Från väggarna slog överallt revolutionära affischer i klara röda och blå färger ut och kom de få kvarvarande reklamanslagen att likna lerklumpar. Längs Las Ramblas, stadens stora centrala pulsåder där mängder av människor ständigt kom och gick, ljöd hela dagarna och långt in på nätterna revolutionära sånger ur speciella högtalare. Och det var synen av dessa folkmassor som var det sällsammaste av allt. Till det yttre var Barcelona nämligen en stad där de välbärgade klasserna praktiskt taget inte längre existerade. Förutom några få kvinnor och utlänningar såg man över huvud taget inga "välklädda" människor. Så gott som alla bar enkla arbetskläder eller blå overaller eller någon form av milisuniform. Allt detta gjorde ett underligt och gripande intryck. Mycket förstod jag inte, i en del fall tyckte jag inte ens om det, men jag kände omedelbart att det var ett sakernas tillstånd som var värt att kämpa för. Jag trodde också att saker och ting förhöll sig så som de såg ut, att detta verkligen var en arbetarstat och att hela bourgeoisin antingen hade flytt, dödats eller frivilligt gått över till arbetarnas sida. Jag insåg inte då att många välbärgade borgare helt enkelt låg lågt och tills vidare förklädde sig till proletärer.

En dyster atmosfär av krig rådde jämsides med allt detta. Staden såg trist och medfaren ut, vägar och byggnader var i dåligt skick, av fruktan för luftraider var gatorna bara svagt upplysta nattetid, affärerna var mestadels förfallna och halvtomma. Det var ont om köttvaror, och mjölk var det så gott som omöjligt att få tag på. Det rådde brist på kol, socker och bensin samt - och det var verkligen allvarligt - på bröd. Redan under denna tid var brödköerna ofta hundra meter långa. Ändå var folk såvitt man kunde se tillfreds och förhoppningsfulla. Arbetslöshet var ett okänt begrepp, och levnadskostnaderna var alltjämt ytterligt små; man såg ytterst få iögonenfallande nödställda människor och bortsett från zigenarna inga tiggare. Framför allt fanns där en tro på revolutionen och framtiden, en känsla av att plötsligt ha nått fram till en jämlikhetens och frihetens epok. Mänskliga varelser försökte uppföra sig som mänskliga varelser och inte som kuggar i det kapitalistiska maskineriet. I frisersalongerna satt anarkistiska anslag (frisörerna var merendels anarkister) som högtidligt förkunnade att frisörerna inte längre var slavar. På gatorna såg man färggranna affischer som uppmanade de prostituerade att sluta prostituera sig. För den som kom från de engelsktalande folkens hårdkokta och cyniska civilisation låg det något ganska rörande i hur ordagrant dessa idealistiska spanjorer tog revolutionens nötta fraser. På gatorna såldes vid denna tid för några centimer styck revolutionära sånger av naivaste slag, alla om proletärt broderskap och Mussolinis ondska. Ofta såg jag en enkel milisman köpa någon av dessa sånger, mödosamt stava sig igenom orden och sedan, när han väl fått grepp om texten, sjunga den till någon passande melodi.

Detta är ett litet smakprov ur första kapitlet. Vi hoppas att i sinom tid kunna lägga in hela boken. Om nu bara översättaren  Ingemar Johansson finner tid att revidera den.