Para no sentirme solo

Por los siglos de los siglos

Det enda vi har gemensamt är illusionen av att vara tillsammans. Och mot illusionen av tillåtna botemedel reser sig bara den allmänna viljan att bryta isoleringen (I). - De opersonliga relationerna är isoleringens ingenmansland. Isoleringen är den nutida sociala organisationens dödsdom över sig själv (2).
 
 

De var där som i en bur med vidöppen dörr genom vilken de inte kunde fly. Ingenting utanför denna bur hade någon betydelse, ty ingenting annat existerade längre. De förblev i buren, främmande inför allt som inte hörde dem till, utan ens skuggan av ett begär efter allt som fanns utanför gallret. Att fly till någonting som varken ägde verklighet eller betydelse hade varit abnormt, ja tom omöjligt. Absolut omöjligt.. Ty i denna bur där de hade fötts och skulle dö kunde ingen annan upplevelsesfär än det verkliga tolereras. Det verkliga, dvs. helt enkelt en oåterkallelig instinkt att handla på ett sätt som förlänade tingen betydelse. Bara om tingen ägde betydelse var det möjligt att andas, och att lida. Det tycktes som fanns där ett samförstånd mellan dem och de i tysthet döda att så skulle det vara och förbli, ty vanan att handla på ett sätt som förlänade tingen betydelse hade blivit en mänsklig och, påstod man, evig instinkt. Livet var det som var av betydelse och det verkliga utgjorde en del av den instinkt som gav livet en smula mening. Instinkten tog alls inte i beaktande vad som kunde finnas bortom det verkliga, ty därbortom fanns ingenting. Ingenting av betydelse. Dörren förblev stående på vid gavel och buren blev allt mer om mer smärtsam i denna sin verklighet som av otaliga anledningar på otaliga sätt betydde så mycket.

Slavhandlarnas tid. Och aldrig har vi lämnat den bakom oss.

På de kollektiva kommunikationsmedlen, där människorna slungas mot varandra med statistisk likgiltighet, kan man se dem bära sin spruckna mask av missräkning, högmod och förakt. Som dödens skuggor över en tandlös käft. Den falska kommunikationens miljö förvandlar var och en till sin egen umgängessnut. För att trygga sina ynkliga vandringståg har lönearbetets riddare numera inget annat än tunnelbanan och pendeltågen att ta till. Flyktens och aggressionens instinkt är dem hack i häl. Om människorna således har förvandlats till skorpioner som stinger sig själva och andra - beror då inte detta i själva verket på att ingenting händer och på att människor med tomma ögon och uppblött hjärna "på något mystiskt sätt" har blivit skuggor av människor, människospöken, samt på att de till viss grad nu är människor blott till namnet?

Det enda vi har gemensamt är illusionen av att vara tillsammans. Fröet till ett sant kollektivt liv vilar förvisso latent i själva illusionens sköte - det finns ingen illusion utan verklig grund - men den sanna gemenskapen återstår ännu att skapa. Ibland lyckas lögnens kraft utplåna isoleringens hårda verklighet ur människornas medvetande. Ibland kan man på en livfull gata glömma att lidandet och separationen alltjämt existerar. Och eftersom man glömmer det enbart genom lögnens kraft, förstärks lidandet och separationen. Men själva lögnen kommer att snubbla över denna hörnsten. Ingen illusion kan längre dölja våra kval.

Känslan av olust växer i takt med massan omkring mig. De kompromisser jag under omständigheternas tryck har gjort med dumheten rusar emot mig, genomströmmar mig i hallucinatoriska vågor som huvuden utan ansiktsdrag. Edvard Munchs berömda målning, Skriket, erinrar mig om ett intryck jag får tio gånger om dan. En människa bärs fram av en massa, synlig blott för henne själv, och ger plötsligt upp ett skrik för att bryta förtollningen, för att återfinna sig själv, för att få krypa tillbaka in i sitt eget skinn. Tysta bifall, stelnade leenden, ord utan liv, den apati och förödmjukelse som har varit hennes ständiga sällskap koncentreras i henne, bryter ut i henne, driver ut henne från hennes begär och drömmar, tunnar ut illusionen av "att vara tillsammans". Man snuddar vid varann utan att mötas; isoleringen ökar men fulländas inte, tomheten bemäktigar sig människorna allteftersom deras täthet blir större. Massan berövar mig mig själv, inrättar tusentals små försakelser i min tomma närvaro.

Överallt återger neonljusen Plotinus sats: "Alla varelser är tillsammans trots att var och en av dem förblir för sig själv". Men likväl räcker det med att vi sträcker ut handen för att nå varann, att vi slår upp ögonen och möts och så enkelt blir allting nära och fjärran, som genom trolldom.
 
 

På samma sätt som massan, narkotikan och kärleken äger alkoholen förmågan att bedåra det mest klarsynta sinne. Tack vare spriten tycks isoleringens betongmur vara en pappersremsa som aktörerna kan riva sönder efter behag - den låter allting uppföras på en intim teaterscen. En generös illusion och därför så mycket dödligare.

I en dyster bar där alla har skittråkigt slår en packad yngling sönder sitt glas, griper en flaska och krossar den mot väggen. Ingen reagerar, ynglingen låter sig besviken sparkas ut. Men likväl: hans handling fanns sannerligen i alla huvuden. Blott han konkretiserade tanken, blott han bröt igenom isoleringens första radioaktiva zon: den inre isoleringen, denna invärtes åtskillnad mellan den yttre världen och jaget. Ingen besvarade ett tecken som han trodde var otvetydigt. Han förblev ensam, liksom ungdomsbrottslingen som bränner ner en kyrka eller pepprar bly i en snut, i samförstånd med sig själv, men dömd till exil på samma sätt som andra är dömda till exil från sin egen tillvaro. Han har inte undflytt isoleringens magnetiska fält, alltjämt svävar han i dess tyngdlöshet. Men den likgiltighet som möter honom kommer honom samtidigt att bättre uppfatta nyanserna i sitt skrik. Trots att tortyren nu framstår utan förklädnader vet han att det är nödvändigt att slå an en annan ton, med mera kraft, med mera koherens. 

Den gemensamma fördömelsen existerar bara så länge som varje isolerad människa vägrar förstå att en frihetens åtbörd - hur svag och missriktad den än må vara - alltid bär på en autentisk kommunikation, på ett adekvat personligt budskap. Det förtryck som riktas mot frihetens upprorsmän drabbar alla människor - allas vårt blod flyter samman med den mördade Durrutis. Varhelst friheten viker en tum blir tingens ordning hundrafalt starkare. Uteslutna från sant deltagande, hakar sig människans handlingar fast vid den sköra illusionen av att vara tillsammans med andra, eller vid dess motsats: det brutala och absoluta förkastandet av all samvaro. De svänger från den ena sidan till den andra. Och pendelrörelsen får timmarna att löpa över dödens urtavla.
 
 

Och kärleken förstärker i sin tur illusionen av enhet. För det mesta resulterar den i misslyckanden och besvikelser. Dess mäktiga symfonier hotas ständigt av att tona ut i ett och samma frusna ackord: rädslan för att, vare sig vi är två eller tio, åter finna sig vara lika ensam som förut. Det är inte det otillfredsställda begärets oändlighet som driver oss till förtvivlan utan det ögonblick då vår nya lidelse upptäcker sin egen tomhet. Det outsläckliga begäret att knulla alla dess attraktiva kvinnor föds i ångesten och rädslan för att älska - där kan man mäta vår fruktan för att aldrig kunna frigöra oss från mötet med objekt. I en och samma gryning som de älskandes famntag löses upp arkebuseras revolutionärerna utan revolution. De tus isolering förmår inte stå emot den allmänna isoleringen. Njutningen avbryts i förtid, de älskande finner sig stå nakna i världen, deras handlingar har plötsligt blivit löjliga och kraftlösa. Ingen kärlek är möjlig i en olycklig värld.

Kärlekens båt går under i vardagslivets ström.

Är du redo att vräka undan den gamla världens rev på det att ditt begär aldrig må gå under? De älskande måste älska sin njutning med än mer konsekvens och poesi. Det berättas om prins Shekour att han efter att ha erövrat en stad erbjöd den åt sin gunstling till priset av ett leende. Några av oss har blivit så lidelsefullt betagna i njutningen att älska utan förbehåll att vi kan erbjuda vår kärlek revolutionens praktfulla bädd.
 
 

Att anpassa sig till världen är som att kasta krona eller klave och a priori bestämma att det negativa måste bli positivt, att omöjligheten att leva utgör betingelserna sine qua non för livet. Alienationen slår aldrig rot så djupt som då den framstår som något omistligt gott. I positiva termer är isoleringens medvetande inget annat än det individuella medvetandet, detta individualismens arvegods som de tappra människorna släpar med sig som sin mest skrymmande och dyrbara ägodel. Ett slags skräckfylld njutning som på en och samma gång hindrar oss från att fastna i gemenskapens illusion och från att spärras in i isoleringens källarvalv.

De opersonliga relationernas ingenmansland sträcker sig från det fromma accepterandet av falska kollektiv till det totala förkastandet av allt samhällsliv. Där härskar krämarnas moral, "man måste göra rätt för sig", "ärlighet varar längst", "sånt är livet": artigheten, missuppfattningarnas konst för konstens skull.

I klara ordalag: eftersom de mänskliga relationerna är vad den sociala hierarkin har gjort dem till, så erbjuder opersonligheten den minst ansträngande formen för förakt. Den gör det möjligt för oss att trampa runt i vardagslivets grottekvarn utan onödig friktion. Den hindrar oss inte från att drömma om högre samhällsformer, långt därifrån. Notera Lacenaries hövlighet när han kvällen före sin avrättning vädjade till en vän: "Framför allt ber jag dig att framföra mitt tack till monsieur Scribe. Berätta för honom att jag en dag, haldöd av svält, begav mig hem till honom för att lura av honom hans pengar. Han tillmötesgick min begäran med rörande generositet. Jag är säker på att han minns det. Säg honom att han handlade rätt, ty jag hade i min ficka, klart och färdigt att användas, medlet för att beröva Frankrike en dramatiker".

Men i den oupphörliga kampen mot isoleringen är de opersonliga relationernas kyla blott dödtid, ett snabbt övergångsställe som leder mot kommunikationen, eller oftare snarast mot illusionen av gemenskap. Det är så jag förklarar min motvilja mot att hejda en främmande människa för att fråga henne om klockan, en upplysning, två ord... att söka kontakt på detta tvivelaktiga sätt: de opersonliga relationernas behag är uppfört på sand. Aldrig har dödtiden gett mig något av värde.

Överallt är omöjligheten att leva garanterad med en sådan cynism att den skräckfyllda njutningens jämvikt i de opersonliga relationerna fungerar som ett smörjmedel för människoförstörelsens allmänna maskineri. Att utan undanflykter presentera ett radikalt och taktiskt utarbetat förkastande verkar i sista hand vara att föredra framför att väluppfostrat knacka på alla de dörrar där ett överlevande bara byts ut mot ett annat.

"Det skulle tråka ut mig att dö så ung", skrev Jacques Vaché två år innan han tog livet av sig. Om förtvivlan över att överleva inte under de närmaste åren förenar sig med omstörtningens nya medvetande, så återstår blott två "ursäkter" för den isolerade människan: partiernas och de patafysisk-religiösa sekternas pisspotta eller den omedelbara döden tillsammans med Umour. En sextonårig mördare deklarerade nyligen: "Jag dödade därför att jag hade tråkigt". Var och en som i sig upplevt självdestruktionens kraft vet med vilken den trötta likgiltighetens gest han skulle kunna döda ledans organisatörer. Endera dan. Av en händelse.

Och vad återstår då att göra för en individ som vägrar både att omfatta de icke anpassades våld och att anpassa sig till världens våld? Om han inte höjer sin vilja att fullända enheten mellan världen och sig själv till den koherenta teorins och praktikens nivå, så kommer samhällets ödsliga tysthet att runt ikring honom uppföra det solipsistiska vansinnets palats.

Från djupet av sina fängelser upplåter dessa som är dömda till sinnessjukdom skriken från en negationens nedsablade revolt. Vilken lärd Fourier togs sannerligen inte av daga i denne sjukling om vilken psykiatrikern Volnat berättar: "Han började mista förmågan att skilja mellan sitt jag och omvärlden. Allt som hände i världen hände också i hans kropp. Han kunde inte ställa in en flaska mellan två skåphyllor; hyllorna skulle kunna pressas samman och krossa flaskan. Och då skulle han känna det i huvudet som vore det hans huvud som pressades samman mellan hyllorna. Han kunde inte stänga en resväska, ty när pressade ner föremålen i väskan, så var det som om hans huvud trycktes sönder. Om han gick hemifrån efter att ha stängt alla dörrar och fönster kände han sig illa till mods, det sprängde av luft i hans hjärna, han måste hem igen för att öppna en dörr eller ett fönster. 'För att jag ska känna mig väl till mods', sa han, 'måste jag ha fritt spelrum... Jag måste vara fri i mitt rum. Det är kampen mot tingen runt omkring mig.'"

Konsuln hejdade sig. Han läste inskriptionen: "No se puede vivir sin amor" (Lowry: Under vulkanen).