Wolf Krakowski stökar omkring i köket till sitt hem; ett stort, oregelbundet hus som ligger till hälften dolt bakom träden och verkar malplacerat här vid återvändsgatans slut i ett skinande förortsområde. Det är djuprött och i ena hörnet tornar det upp sig över omgivningen. Lägg till en gammal sliten pickup på uppfarten och en veranda full av tomma ölflaskor i väntan på återvinning, och det står klart att vem som än bor här så är det någon som lever efter eget huvud. Efter att ha slutat servera te och dragit sig tillbaka till ett krypin strax bredvid – ett rum som domineras av CD-skivor och videoband och den apparatur som ska till för att frambringa de ljud och visioner som dväljs däri – slår sig Wolf Krakowski, en trots sitt varganamn björnliknande liten man, ner i en fåtölj, ser sig omkring i rummet och ler menande åt det ironiska i inredningen.

Det här är långt från uppsamlingslägret i Saalfelden Farmach i Österrike (den USA-ockuperade zonen) där han föddes – och ännu längre från Czenstochov i Polen, moderns hemstad och av en händelse också min egen mormors.

Det som idag har fört oss samman – bron, så att säga, mellan det förflutna och nutiden, mellan Czenstochov och Pioneer Valley i Massachusetts – är Krakowskis nya CD, Transmigrations, på Kame’a Media.

På skivan framträder Krakowski tillsammans med några av Massachusetts’ bästa musiker i en samling om tolv folksånger och populärmelodier på jiddisch, framförda med ett samtida stuk. Den gamla världen möter den nya i Krakowskis elektriska shtetl-rock*, där ljuden från amerikanska väghotell smälts samman med den östeuropeiska judendomens vemodiga och uråldriga melodier och skapar en högst personlig blandning av "jiddischk world-beat-soul".

I fel händer skulle en sådan musikalisk stilblandning i bästa fall låta sökt, i värsta fall som nonsensmusik. Men Krakowski klarar sig ur det hela med framgång, kanske just därför att han själv förkroppsligar den gamla världens möte med den nya.

Strax efter Krakowskis födelse flyttade familjen till Sverige, där de bodde i sex år innan de bosatte sig för gott i Toronto. Det var där, i Torontos inre, multi-etniska West End – känt som "The Junction" – som Krakowski mötte många av de dubbeltydigheter som senare skulle komma att påverka hans liv och skapande.

Inte minst betydelsefullt bland dessa var det faktum att synagogan i "The Junction" låg precis intill järnvägen, och än i denna dag kan Krakowski inte höra en kantor mässa utan att en tågvissla samtidigt ensligt ljuder i hans inre – en illustration så god som någon av de väsensskilda element som har smälts samman i Transmigrations. Under många år i ungdomen överröstade tågvisslan bildligt talat kantorn. Han hoppade av high school vid 17 års ålder och rymde bokstavligen med en cirkus, där han delade vagn med en mindre stjärna, ett original vid namn Schlitzie och dennes "vårdare", en kraftigt krökande fransk-kanadensisk zigenare som gärna orerade om "juden" Roosevelt, född Rosenfeld. "Det bekom mig inte", säger Krakowski. "Det var mycket bättre än high school."

De följande åren var ett sammelsurium av resor, nattliga jam-sessions med tillfälliga band, medverkan i en kommun och i en gatuteater i Cambridge, och arbete som snickare, målare och gitarrbyggare. Krakowski själv om denna period: "Jag formade mig själv efter bilden av en liftande, gitarrspelande vagabond och poet som ständigt stod på. Det fungerade för mig." Så småningom, 1981, började Krakowski – själv jiddischtalande från födseln och barn till överlevande judar – att dokumentera överlevande från Förintelsen på ljud- och videoband, åratal före Steven Spielbergs "Survivors of the Shoah"-projekt, för vilket Krakowski arbetade under åren 1994-95.

På senare tid har Krakowski återvänt till sin första kärlek, musiken. Han spårar Transmigrations – som innehåller ett dussin jiddischka folk-, revy- och populärsånger vilka Krakowski har arrangerat om i ömsevis country-, blues- och reggaetappningar – ända tillbaka till sin barndom. "Mitt liv har inte inneburit musiklektioner på New England Conservatory", säger den självlärde gitarristen. "Däremot har det inneburit spelningar med legendariska kanadensiska folksångare som Mendelson Joe och Daisy DeBolt och nattliga jam med bluesmästaren Big Joe Williams. Ja, det började ännu tidigare – med mammas jiddischka folksånger och hebreiska liturgi uppblandade med tonerna från Fats Domino och Everly Brothers på radion."

Det kanske allra mest förvånande med Transmigrations är hur lätt den gamla världens övertoner – melodierna, fraserandet, ja själva det jiddischka språket – låter sig förenas med den nya världens accenter – slingrande elektriska gitarrstämmor, feta rastarytmer, gospelliknande körsång, latinska danstakter, bluesmättade saxsolon. I Krakowskis händer tycks kombinationen logisk och alltigenom organisk.

"Min musik är inte färdigmonterad. Inte instuderad. Den handlar om hjärtat och själen. Saker och ting blev som de blev på grund av de 'broar' jag har råkat upptäcka i sångerna. Jag växte inte upp till östeuropeiska tongångar. Vad har jag att göra med dessa mazurkor, doinas, kvadriljer och polkor som klezmermusiken utgår ifrån?

Mest av allt tycker jag om bluesbaserad musik. Och det har tagit mig ett helt liv att komma därhän att allt sammanföll på ett sätt som gjorde det möjligt för mig, med mina erfarenheter och min utveckling både som människa och musiker, att finna dessa broar i sångerna och melodierna utan att göra våld på dem eller förvandla det hela till nonsens eller skämt.

Jag är en transkulturell person. Jag är lika hemma i I.B. Singers värld som i Willie Nelsons eller Bob Marleys."
 

* shtetl = mindre stad med judisk, dvs. jiddisch-talande, befolkning i  Östeuropa före Förintelsen.
 

Översättning: Ingemar Johansson