Frågan om litteraturens politiska påverkningsmöjligheter hör väl inte till den postmoderna diskursen. Ändå har jag många gånger frågat mig huruvida min egen politiska utveckling gått i en annan riktning om jag inte hade kommit att läsa Stig Dagermans böcker. Då jag som gymnasist fick Dagermans roman Ormen som julklapp, stötte jag för första gången på anarkistiska tankegångar. I och för sig skulle väl detta inte ha behövt ha någon betydelse, men tankarna föll i god jord. Kritiken av arméns auktoritära miljö överensstämde med mina egna erfarenheter av skolan och en ny livs- och världsåskådning började växa fram inom mig.

Anarkismen är en av de åskådningar som växte fram efter upplysningstiden och franska revolutionen. Treenigheten "frihet, jämlikhet och broderskap" hyllades av såväl liberaler som marxister och anarkister. För att säga det förenklat och grovt, så valde liberalismen, i enlighet med borgerskapets behov, att förkasta jämlikheten, medan marxisterna underskattade frihetens betydelse. Anarkisternas projekt går däremot ut på att förena alla de tre komponenterna i ett statslöst socialistiskt samhälle.

Syndikalismen växte fram i mötet mellan den socialistiska arbetarrörelsen och det anarkistiska idéarvet. Den revolutionära syndikalismens målsättning är att avskaffa klassamhället och löneslaveriet. Produktionsmedlen skall övertas av de arbetande och staten avskaffas. Syndikalismen förkastar parlamentarismen som ett medel för att uppnå dessa mål. I stället ser man fackföreningarna, den direkta aktionen och generalstrejken som mera praktiska vapen. Man hyllar alltså första Internationalens inställning att arbetarklassens frigörelse skall vara dess eget verk.

Anarkismen och syndikalismen har sällan varit några massrörelser. I Spanien var man dock på god väg att genomföra en social revolution. Tyvärr krossades detta experiment av Francos fascism i samarbete med den globala kapitlismen och den ryska stalinismen.

I Sverige grundades 1910 den syndikalistiska fackföreningsrörelsen Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), som verkar ännu i dag.

Att vara anarkist eller syndikalist och författare är i och för sig ingen ovanlig kombination. Det frihetliga patoset har naturligtvis lockat till sig en mängd konstnärer som känt sig bundna av den etablerade kulturen. I Sverige kan man redan hos Strindberg finna anarkistiska tendenser, men det är ändå i och med proletärlitteraturen som den fått en starkare förankring i den svenska litteraturen. En stor del av de författare som steg fram ur arbetarklassen hade åtminstone i något skede kontakter till den frihetliga socialismen: ungsocialismen, anarkismen eller syndikalismen, antingen genom att man var organiserad i någon av dessa rörelser, eller så att man skrev i deras tidningar eller gav ut sina böcker på deras förlag. Hedenvind-Eriksson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Moa och Harry Martinson, Folke Fridell och naturligtvis Stig Dagerman är bara några exempel på dessa författare. Anarkismen var i Sverige under 1900-talets första hälft en proletär rörelse och lockade få frihetligt sinnade "borgare" eller konstnärer som härstammade ur dessa samhällsskikt. Litteraturen blev för många begåvade arbetarungdomar en klassresa. Via litteraturen kom de i kontakt med den kulturella eliten, de rådande litterära institutionerna och därmed en ny livsstil. Detta gällde också många av de författare som vid debuten hyste en anarkistisk livs- och världsåskådning. Framgången förde dem till liberalism, ekonomiska framgångar och t.o.m. nobelpris.

Stig Dagerman var egentligen en generation yngre än dessa "proletärförfattare". Hans far var aktiv syndikalist och han kom därför tidigt i kontakt med frihetligt soicalistiska tankegångar. Inom det syndikalistiska ungdomsförbundet var han en aktiv och uppskattad kamrat. Här, i denna krets, träffade han också sin kommande hustru, Annemarie Götze, som var dotter till tyska anarkosyndikalister. Hon hade trots sin ungdom mera erfarenheter än vad de flesta får under ett helt liv. Tillsammans med sin familj hade hon flytt från Tyskland undan nazisterna, först till revolutionens Spanien, sedan vidare via Frankrike och Norge till Sverige. Tack vare Annemarie fick Stig Dagerman en god inblick i den internationella anarkosyndikalistiska rörelsen. Han fick genom henne erfara att kampen för syndikalism och anarkism inte var någon lek för bortskämda ungdomar.

Han var inte endast andra generationens syndikalist utan även andra generationens modernist. Vid den litterära modernismens genombrott i Sverige hade den anarkistiska pressen, speciellt tidskriften Brand, en viktig roll. Likaså kom den syndikalistiska tidningen Arbetaren att vara en arena för den generation som sökte sig nya litterära vägar under efterkrigstiden. Det var också på denna tidning och på syndikalistiska ungdomsförbundets Storm, Dagerman fick sin politiska och kanske även estetiska skolning. Att följa Dagermans texter ger en intressant bild av syndikalismens efterkrigstidshistoria och de konflikter som fanns där.

Stig Dagerman ville att hans författarskap skulle vara till nytta. Då han började skriva var det hans avsikt att med sina texter ta del i den sociala kampen. Det var också med traditionella, och inte speciellt intressanta, "kampdikter" han först dök upp i pressen. Ändå kom han i fortsättningen att finslipa sin dagspolitiska brukspoesi. I många år kunde Arbetarens läsare glädja sig åt Dagermans Dagsedlar - dagsverser som kommenterade aktuella händelser. Ett återkommande tema är ganska naturligt kampen mot fascismen. Arbetaren var en uppkäftig röst, då det officiella Sverige ansåg att "en svensk tiger" även om nazismens barbari, samtidigt som man förföljde och censurerade kritiken. Det var ändå inte bara mot fascismen Dagerman utdelade sina rallarsvingar. Liksom andra syndikalister och anarkister var han motståndare till alla former av förtryck och speciellt det statliga förtrycket. Redan i början av 20-talet var man i dessa kretsar medvetna om att den ryska revolutionen urartat i statstotalism och terror. Då man i dag talar om vänsterns skuld är det värt att minnas att en del socialister var de bittraste fiender till bolsjevismens förtryck.

Det är ändå inte bara stora världspolitiska frågor som tas upp i de här dagsverserna. Ofta handlar de om den allt för eviga dumdrygheten som sticker upp sitt tryne både här och där. Lyckligtvis är också solidariteten en lika evig tendens. Trots att följande dagsvers, från 21.4.53, kanske inte är så typisk, då den dagermanska ironin saknas, är den ändå en dikt som passar väl in också i dag.
 
 

FLYKTEN VALDE OSS

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke. 
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!
 

Författarna fick från mediet av 40-talet ett större utrymme i Arbetaren och Dagerman blev tidningens första kulturredaktör. Hans roll som sin generations röst blev märkbar. Då Dagerman år 1945 debuterade med Ormen, steg han samtidigt in på den offentliga scenen. Han var en ung, begåvad person som lyckades tränga sig in i och tolka den ångest man upplevde också efter kriget. Kriget hade isolerat den svenska litteraturen från de kontinentala strömningarna och törsten efter något nytt var stor. Tillsammans med bl.a. Stig Carlson och Gustaf Rune Eriks hörde Stig Dagerman till en krets unga författare som försökte kombinera en radikal samhällssyn med en radikal kultursyn. Man ville med litteraturens hjälp analysera det psykopatiska samhället.

Stig Dagermans litterära program gick under författarskapets första år ut på att, med sig själv som försökskanin, analysera tidens ångest för att på så vis kunna verka i terapeutisk anda. Han ansåg att individen endast kunde bli fri om hon var medveten om den rädsla som drev henne och att ett frihetligt socialistiskt samhälle endast kunde byggas av fria individer. Man kan här se tydliga likheter med de tankegångar Erich Fromm uttryckte ungefär samtidigt i boken Flykten från friheten. Litteraturen skulle få en social och politisk funktion, utan att urarta till propaganda. Det var i den andan Stig Dagerman skrev Ormen och De dömdas ö. Som författare påtog han sig patologens uppgift och utförde en dissektion av den västerländska kulturen. Dagerman visade att orsaken till det destruktiva i kulturen ligger i auktoritarismen. På såväl det individuella som det samhälleliga och globala planet har auktoritetstron ett fatalt inflytande. Botemedlet finns naturligtvis hos anarkismen, men vägen dit tycks vara stängd. Dagerman visade i sina första romaner att det inte för tillfället fanns någon möjlighet till social revolution. Så länge människorna i sitt vardagsliv reproducerar det auktoritära mönstret kan man aldrig skapa ett fritt, socialistiskt samhälle. Genom att i sina böcker kombinera det individuella planet med ett allmänt och symboliskt lyckades Dagerman producera texter som ständigt erbjuder nya läsarter. Trots att de var förankrade i 40-talets politiska situation har deras budskap inte blivit föråldrat.

Det fanns en syndikalistisk press och även ett syndikalistiskt bokförlag - Federativs. Ändå valde Stig Dagerman liksom hans kamrater att ge ut sina böcker på kommersiella förlag och att agera inom den borgerliga kulturens ramar. Varför? Naturligtvis var det på så vis möjligt att nå mycket större läsarskaror. Å andra sidan verkade man mot sina egna ideal och reproducerade de rådande kulturella produktionsförhållandena. Stig Dagerman drogs snabbt in i den kommersialiserade kulutrens nöjescirklar. Trots att hans texter var seriösa, användes han som en injektionsspruta för att pigga upp det blaserade etablissemanget med litet uppiggande radikal pessimism. Stig Dagerman tycks ha insett vad han råkat ut för: att han fastnat i det nät han ville riva sönder. I de följande böckerna skiftade synvinkeln. Från att ha använt självanalysen till samhällsanalys, blev det nu mera fråga om att analysera det egna personliga nederlaget utan någon social kontext.

Kalla kriget polariserade samhället. Denna polarisering trängde tyvärr också in i de syndikalistiska kretsarna. En del av de mest framträdande personerna inom SAC gick in för ett rätt så okritiskt stöd för USA och även för en urvattning av syndikalismens ideal. Denna splittring var säkert tung för Dagerman, då kamraterna blev bittra och hatiska mot varandra. En liknande konflikt drabbade dessutom den andra av hans signifikanta miljöer - den litterära. I en debattartikel i Folket i bild år 1950 skildrar Dagerman den olustiga situationen.
 

"Medan båten går å helvete med torpeden en sjömil från skrovet springer den beskäftige stewarden kring med listan på passagerardäcken. Styrbord eller babord, sir? På vilken sida önskar ni dö? Då är där en del som bestämmer sig kvickt nog och högljutt prisande sin vishet rusar åt ömse sidor. Andra däremot önskar i objektivitetens namn ha några kabellängder på sig för att räkna ut att ingen sida är den rätta utan att det rätta är att dö räknande. Se bara! På styrbordssidan trängs ghettonegrer med åtalade amerikanska kommunister, på babordssidan blandas ryska slavarbetare med torterade avfällingar. Världsrevisorerna sitter på poopen i sina fällstolar och räknar med stigande tillförsikt parternas kassor medan båten går åt helvete."

Kanhända det var det politiska klimatet, eller de växande personliga problemen, som gjorde att det politiska i Dagermans texter kom i bakgrunden. Han blev allt mer kritisk mot det program han utgått från. Han förlorade tron på att litteraturen skulle kunna ha en social och politisk funktion. Hans skrivande blev självterapi och verklighetsflykt och den anarkistiska grundsynen försvinner. Detta betyder ändå inte att hans texter skulle ha blivit sämre. Den sista bok han fick färdig var Bröllopsbesvär. Trots att det är en närmast eskapistisk roman, med dödsmystik och offerideal som starka ingredienser, är det samtidigt, i min mening, hans största litterära mästerverk. Det politiska budskapet går inte alltid hand i hand med det litterärt och mänskligt intressanta.

Då man talar om Stig Dagerman som en anarkistisk och syndikalistisk författare, är det Ormen och De dömdas ö man främst tänker på. Det var i dessa han utarbetade och använde sig av en anarkistisk litteratursyn. Trots att han själv, av en eller annan anledning, senare kom att förkasta detta program, tycker jag att det var fruktbart. Det är inte sällan man stöter på människor, som påverkats av dessa romaner och som i Dagermans anda hyllar frihetligt socialistiska ideal. I den postmoderna eran saknar jag en litteratur, som med samma allvar och med samma vilja till kommunikation försöker vara en aktiv aktör i kampen för ett bättre samhälle. Naturligtvis låter det här patetiskt och otidsenligt. Än sen då? Jag vill ha en litteratur, som inte riktar sig till estetiska snobbar, men inte heller hyllar det lättköpt populära.

Första gången publicerad i Parnass, nr 3, 1999.