ARTISTER & konstnärer som kontinuerligt hänger sig åt introspektion & studium av människans existentiella villkor, blottlägger inte bara sina privata mörkerskrymslen; de fungerar också som fyrtorn vilka lyser upp övrigas. Däri finner vi orsaken till att sedan länge döda psykonauter som Arthur Rimbaud, Bertold Brecht & Egon Schiele än idag lockar till sig horder av unga beundrare och verkar som outsinlig inspirationskälla för dem att söka sina egna underjordiska vägar.

Som närmast arketypisk symbol för kulturrevolutionären som vägrar att böja sig för något som helst annat än sina egna inre passioner, står dramatikern / regissören / skådespelaren / poeten & konstteoretikern Antonin Artaud. Enligt egen utsago "född av sina verk och icke av en mor", tog Artaud egentligen aldrig del av den samhälleliga världen. Mycket tidigt presenterade sig hans enda trogna livskamrater; de själsliga & kroppsliga smärtorna. Hans yngre tvillingbröder, liksom lillasystern Germaine, dör som spädbarn och själv är han nära att stryka med första gången redan 1901, vid fem års ålder, då han drabbas av hjärnhinneinflammation. Händelserna lämnar djupa spår efter sig hos Antonin, bl.a. i form av en molande huvudvärk som inte släpper förrän hans död 1948. Från sex till åttaårs-åldern lider han av nervösa ansiktsryckningar, tungspasmer och stamning. Vid fyllda 18 hindrar honom en svår depression att ta sin baccalauréat (studentexamen), varpå hans föräldrar skickar honom på frekventa vistelser på kurorter och hälsohem. Där ordinerar läkarna honom opium – ett fatalt beslut vilket introducerar den unge Antonin till ett livslångt drogberoende. Ett drogberoende som till övrigt elände medför att hans levnadsdagar tillbringas under fattigdomens bistra ok. När Artaud hävdar att "jag är en man som har lidit mycket i själen och har därför rätt att tala om ämnet" är det alltså inga tomma ord.

MÅHÄNDA är det hans behov av att få uttrycka denna smärta, och därigenom söka besvärja sig från den, som leder honom till konstnärsvärvet och Paris, dit han flyttar 1920. Efter att ha hankat sig fram ett år som friskt fabulerande skribent av exotiska resereportage (i själva verket hade han ännu aldrig satt sin fot utanför Frankrikes gränser) och genom enstaka uppdrag som konstkritiker, engageras han 1921 som skådespelare vid Théâtre de l'Atelier på Montmartre. Därmed tar en av seklets mest betydelsefulla teaterkarriärer sin början.

Men Artauds energi och drift efter nya erfarenheter tillät honom ingen fasta punktens vila. 1923 ger han ut sin första diktsamling, Tric-Trac du Ciel, och strax därefter ansluter han med liv & lust till surrealisternas skara som redaktör för La Révolution Surréaliste. Man kan förmoda att Antonin då, för enda gången i sitt liv, kände att han hittat hem & funnit sitt vildsinthetens befriande brödraskap. "Surrealismen är framförallt ett själstillstånd, den uppställer inga regler" deklarerar han fylld av tillförsikt i en ledare i LRS. Men han tog fel: familjeidyllen fick ett abrupt slut då han 1926 blir officiellt utesluten av surrealismens kompromisslöse ledare André Breton, som inte tålde minsta ideologiska avvikelse ifrån Den Rätta Läran.

Desperat hotar Artaud regissören Abel Gance: "Ge mig Marat-rollen i Napoleon, annars tar jag livet av mig!" Gance föll till föga; Antonins karisma smälte vid den tiden lyckligtvis de flestas hjärtan.

Ackompanjerad av ett betagande utseende, kryddat med Picassoblick, ägde han en helt enorm närvaro; den slags närvaro som skiljer stjärnartisterna från de blott professionellt habila. Hans uttrycksfulla Marat-tolkning, tillsammans med rollen i C.T. Dreyers klassiska La Passion de Jeanne d'Arc (1928), har för evigt inpräntat hans intensiva ögon i cineasternas minne.

1927 ÄR Artaud med om att grunda Théâtre d'Alfred Jarry, till den store, skandalomsusade dramatikerns ära. I dess manifest skriver han:
 

Vi satsar vårt liv i det skådespel som rullas upp på scenen.  ...Den åskådare som kommer till oss vet att han ställer sig till förfogande för ett påtagligt ingrepp, där inte bara hans medvetande utan även hans sinnen & lekamen står på spel. ...Om vi inte vore övertygade att vi skulle kunna träffa honom så allvarligt som möjligt skulle vi betrakta oss som ovärdiga vår mest oomtvistliga uppgift.

Här har vi embryot till Artauds stora livsverk: Grymhetens Teater - teaterteorin (eller kanske snarare livsfilosofin!) som stipulerar att teaterns uppgift alls icke består i att fungera som det oförargliga tidsfördriv den samtida borgarklassen såg den som; inte heller som verktyg för den samhällspolitiska revolution övriga avantgardister under 20:talet eftersträvade. Nej, Artaud menade att det hela var allvarligare än så:
 

No political or moral revolution will be possible so long as man continues to be magnetically held down – even in his most elementary and simple organic and nervous reactions – by the sordid influence of all the questionable centers of Iniates, who, sitting in the warmth of the electrical blankets of their duality schism, laugh at revolutions as well as wars, certain that the anatomic order upon which the existence as well as the
duration of actual society is based, will no longer know how to be changed.

Att rikta sig blott till människornas hjärnor leder alltså ingen vart. Artaud ansåg därför att teatern skoningslöst borde sikta mot solar plexus, kön & ryggrad och "benhårt exponera livets grymhet på det att åskådarnas sinnen & nervsystem må slitas loss ur sin vämjeliga slummer" och transformeras till ett känsligare, "högre stadium i medvetandets evolution." Teaterns uppgift var med andra ord ingen mindre än att åstadkomma en såväl fysiskt som andligt betingad evolutionär katharsis. Detta omåttligt storslagna mål avsåg han själv att uppnå via dramatisk förnyelse av teaterns uttryck: istället för det traditionella framförandet av ett tydligt, intellektuellt manuskript, i vilket scenografin mest tjänade som dekorering, skulle Grymhetens Teater gestaltas främst genom det fysiska språket, ett språk av "ljud- & ljusspel & onomatopoesi". Influerad av bl.a. balinesisk dansteater införde han en råare, provocerande & mer levande teater, dominerad av känslor, färger, skrik, rörelser & rytmer. Beträffande författarnas & skådespeleriets "heliga" logos förklarade han att "det handlar inte om att avskaffa det talade ordet utan om att ge orden något av den betydelse som de har i drömmen". Ett mer dynamiskt & sinnligt alternativ till psykoanalys frestas man säga.

Även om hans fantastiska ambitioner naturligtvis inte uppfylldes, så utgjorde Artauds konstfilosofi & nya performance-koncept  en sensationell innovation, vars inflytande senare skulle komma att svämma över kulturlivet. (Se nästa artikel.)

MELLANKRIGS-PARIS mottog dock vare sig Théâtre d'Alfred Jarry eller Grymhetens Teater med något större jubel. Till och med hans gamla vänner surrealisterna häcklade honom: uppbragta över att han inför sin uppsättning av Strindbergs Ett Drömspel nedlåtit sig till att sponsras av svenska ambassaden - dvs representanter för den stat avantgardisterna menade hade behandlat en själsfrände så illa - tog de premiärkvällen plats i salongen enbart i syfte att sabotera föreställningen. Artaud, som förstås även han sympatiserade med Strindberg, var nöjd & belåten med uppståndelsen. Men när surrealisterna fortsatte att förstöra också den andra föreställningen kallade han på polis och bland andra Breton arresterades. Gammal kärlek rostar ibland väldigt fort.

Utled på konstnärer som i hans ögon imiterade lidandet i alltför poserande stil, reser så Artaud i sitt sökande efter nya impulser & uttrycksmöjligheter till Mexiko, i hopp om att finna en mindre konstlad civilisation. På sin föreläsningsodyssé där mottas han med betydligt större entusiasm än vad han nånsin förärades hemma i Frankrike. Stärkt av sina erfarenheter av de mindre "förstörda" latinamerikanerna, beger han sig 1936 upp i bergen för att delta i Tarahumara-indianernas schamanistiska riter. Som ett led i dessa introduceras han till peyotlkaktusens hallucinogena meskalinrus, vilket enligt indianernas uppfattning hjälper ritualdeltagaren att kliva ut ur tidens & rummets dimensioner - precis vad Antonin eftersträvat med sin grymhetsteater. Huruvida han fann meskalinet mer verksamt för det syftet är tyvärr höljt i dunkel. Klart är i alla fall att tarahumaraindianernas reningsritualer lämnade tydliga spår efter sig i hans scenografi. 

STÄNDIGT på jakt efter den Heliga Graalen transformerar sig Artaud 1937 till irisk druid. Efter att via tarotkort ha nått insikt om en förestående evolutionär omvandling, beger han sig till Dublin för att till ett kloster där återbörda en gammal helig stav han kommit över, såsom symbolisk markering på den nya eran. Irländarna visar sig emellertid oförstående och sätter honom resolut på nästa båt tillbaks till Frankrike. Ombord drabbas han av hallucinatoriska flashbacks och iförs tvångströja. Framme i Le Havre interneras den till synes vansinnige Artaud omgående på mentalsjukhuset Sotteville-lès-Rouen.

Hade han då verkligen blivit vansinnig? Tja, hans livslånga besatthet av att rekonstruera sin egen identitet via obönhörlig konfrontation med det inre tomrum som jagets kärna utgör, resulterade i en mycket stark känsla av alienation från sina egna tankar. Tanken fungerar ju som både objekt & subjekt för sig själv, vilket var en paradox Artaud upplevde mycket påtagligt. Hans makalösa prestation var att rakryggat kasta sig in i denna kamp, vända problematiken ut & in och lyckas låta detta själsliga inferno inkorporeras i sina texter på ett sätt som gav det gestalt & koherens. En sådan balansering på vansinnets brant kräver naturligtvis sin tribut - inte minst om man därtill bryter ner kropp & hjärna med ett 40 år långt drogmissbruk.

Efter flera avgiftningskurer förs han hur som helst till Rodez-kliniken varifrån han inte slipper ut förrän 1946. Då hade som bekant ett världskrig hunnit utkämpas utanför sjukhusväggarna - förvisso inte någon evolutionär omvandling, men onekligen en historiskt omskakande händelse...

Bakom institutionsmurarna genomled Antonin sitt eget krig; kriget mot de elchocker tidsandan förespråkade som bästa behandling för mentalpatienter. Fast vem vet - måhända fungerade den bryska medicineringen? Han återfick i alla fall hastigt sin kreativitet: hans banbrytande mästerverk Le Théâtre et son double utkommer häpnadsväckande nog just under hospitalsvistelsen (1938) – ett arbete utfört i en omgivning där hans medpatienter (depressiva & psykopater blandade huller om buller) inte behandlades bättre än att de ofta dog av svält!

NÅ, efter nio år och fler än 50 elchocker, lyckas hans vänner M.Robert & Adamov till slut få ut honom till friheten. Nedbruten fysiskt efter institutionens svältkost - den en gång så vackre Antonin var nu en tandlös & kutryggig, karikatyrliknande "ful gubbe" - och plågad av sin fortfarande oupptäckta men långt framskridna cancer, flyttar Artaud in på dr Delmas hälsohem i den lilla byn d'Ivry utanför Paris. Makalöst nog är hans skaparkraft starkare och, kanske mindre förvånade, mer samhällskritisk än någonsin. Hans engagemang för Den Revolutionära Transformationen av Perceptionen, Livet & Anden, genomsyrade nu hans väsen fullständigt. Som om bara han, utifrån den akuta nödvändighet han upplevde att hans budskap hade, kunde åstadkomma konstens råmaterial, skapade han något som knappast är att betrakta vare sig som litteratur, teater eller poesi, utan fastmer som en helt ny genre; texterna präglas likt tillvaron själv av paradoxer; handling & scenframförande punkteras av rituella utbrott, mantra-liknande sånger, recitationer & andningsövningar - somliga bedömare talar om ett rytmiskt pre-Babelskt språk. Vansinnigt svårbegripligt, javisst, men alls icke den vansinniges rappakalja, utan ett systematiskt försök att bryta med en litterära teatertradition (symboliserande ratios maktposition i Västerlandet) som, åtminstone i Artauds ögon, hamnat i en återvändsgränd, vars slutpunkt består, inte av en vägg, utan i en avgrund. Kanske kan man likna hans arbete vid zenlärjungens kamp med koanerna: existentiellt exponerad inför paradoxerna i de begreppsliga bojorna och den resulterande förvirringen, ser han till slut inget annat val än att desperat överge rådande tankemönsters "diktatur"; ta klivet över de intellektuella murarna och i ett befriande språng kasta sig in i en annorlunda, förment klarare, verklighetsuppfattning. 

ALLT mer förtvivlad över sin samtid, hamrar han i Pour finir avec le jugement de Dieu (1947) - en i sista minuten stoppad radiopjäs - ut förebud om alienationens syntetiska produktsamfund: "Snart kommer människan framavlas genom sperma från artificiella befruktningsfabriker". Själva ser vi väl kanske inte provrörsbarn som det moderna samhällets värsta gissel, men för Artaud var denna då ännu oförverkligade tanke själva kännetecknet på en degenererad kultur bortom all räddning. "Tiden att sammanföra människorna är förbi... Nu återstår inget annat språk än bombernas, kulsprutornas & barrikadernas och vad som följer av detta" förkunnar han samma år på en teaterkonferens. Den obarmhärtigt hårt prövade Artaud tycks helt enkelt slutligen ha förlorat hoppet om att reformera vad han såg som en sjuk civilisation och menade att det enda raka var att börja om från scratch. Attackerad både av cancern & dess motgifter avlider visionären i mars 1948. Offer för en överdos omutlig renhetslängtan…