Blexie

I VÅRT globala tidevarv, då media mer eller mindre månatligt serverar oss nybakade "revolterande kulturpersonligheter", kvarstår Antonin Artaud som en genuint lysande stjärna. Hans näst intill absurt hängivna kamp mot traditionens & intellektets påveposition, mot dess förlamande hierarkiska uppdelning av liv och konst, objektiva fakta och poesi, relevans och irrelevans, banade väg för den idag till synes självklara synen på artistens - ja, varje människas - kreativa process: det mentala raserandet av regler och självbegränsingar; självuttrycket & det fantasifyllda skapandet som själslig läkekraft. Hans livsverk gav oss nya kriteria inte bara på estetisk form, utan på vad ett konstverk är och – inte minst – vari dess raison d’être består.

Inflytandet han haft på den postmoderna konstnärliga & intellektuella världen kan nästan inte överskattas: inom teatern hittar vi arvtagare överallt, men främst i Julian Beck & The Living Theater, Wroclaws Teaterlaboratorium och Lee Strasberg's Actor's Studio. Inom bildkonsten finner vi bl.a. Francis Bacon och Henri Michaux; musiklivet erbjuder namn som Jim Morrison, Patti Smith, punkrörelsen & tysk underground à la Popol Vuh. Också filmkonsten har tagit stort intryck (en av de mest sevärda filmerna från den surrealistiska eran svarade f.ö. Artaud själv för, genom La Coquille et le Clergyman från 1927): centrala gestalter som R.W.Fassbinder och P.P.Pasolini har explicit uttryckt sin tacksamhetsskuld. Inom litteraturen återfinner vi beundrare i skaran Jean Genet, Peter Weiss, Allen Ginsberg & G.Corso; inom filosofin Michel Focault, Gilles Deleuze & Derrida. Även psykologin har sina lärjungar: Arthur Janov & primalskri-rörelsen, R.Laing m.fl. Sextiotalets happenings bjuder på Situationisterna, Bread & Puppet, Living Theater... och performancekonsten så på Joseph Beuys, Fluxus och... ja, de allra flesta. Faktum är att stora delar av 1900:talets kulturliv vore omöjliga att föreställa sig berövade kraftkällan Antonin Artaud.

HAN fick alltså efter sin död sitt välförtjänta genomslag. Idag förefaller han emellertid nära nog totalt bortglömd. Visserligen åberopar teatern fortfarande vanemässigt hans idéer, men den tar sällan eller aldrig längre tag i kärnpunkten: att experimenterande söka överrumpla publiken & slunga deras medvetande in i nya visioner. Istället gör den precis vad Artaud tog avstånd ifrån: koncentrerar sig på de formella aspekterna av det som idag jargongmässigt benämns totalteater. Uppdraget att söka nå bortom konstens elfenbenstorn och förändra våra liv  tycks ha försvunnit nånstans på vägen.

"Vilken skiva/bok/konstverk förändrade ditt liv?" är ju annars en vanlig fråga i "informationssamhällets" aldrig sinande rad av menlösa kändisintervjuer. - Ingen, borde det hederliga svaret lyda. För inte gör de väl det? Under Antonins 20- & 30-tal fungerade det konstnärliga avantgardet verkligen omstörtande, det var levande i sin kontext av borgerlig konservatism och maktfullkomlig fascism & kommunism. På andra sidan sekelskiftet har avantgardet – åtminstone det svenska – blivit institutionaliserat; likt guldfiskar simmar de initierade ständigt i snäva cirklar om varann, föga intresserade av livet utanför glasväggarna. Renons på djärvare ambitioner än att imponera på paradigmpräglade stipendiestyrelser & fackkritiker leker de snällt i sin glasbehållare och speglar sig i reflexionerna. Kulturens samhällsroll har reducerats till att producera harmlös underhållning, glättigt marknadsanpassade ”upplevelsepaket”; en konsumtionsvara bland alla andra.

ISTÄLLET sätter vi vår lit till välfärdspolitiken, som sakta men säkert arbetar på livsbetingelsernas fullkomnande sägs det. Men i likhet med Wiens store civilisationskritiker, Karl Kraus, hyste Artaud inga förhoppningar på politiken. Den ansåg de båda spela i en ytlig division, där problemen blott utgör symptom på en mer grundläggande mänsklig sjukdom: felstämda nervinstrument & själslig alienation. Medicineringen måste i deras ögon därför sättas in direkt på det andliga planet (och i Antonins alltså även på det kroppsliga). Idag avfärdar vi med ett överseende leende på läpparna hans förhoppningar om att Grymhetens Teater skulle förmå att verka som dylikt medikament - "diktarens storvulet naiva rêverier". Men efter att de "naiva" idealisterna försvunnit från offentlighetens ljus, undanträngda av mer tyngdlagstrogna socialdemokrater & dollargrinande marknadsevangelister, måste vi tyvärr också konstatera att individens alienationsprocess bitit sig än djupare fast i vårt samfund. Frågan är om inte vår oförmåga att se kulturlivet som möjlig katalysator för förändring bara är en tragisk indikation på detta?
 

The human face is an empty power
a field of death…
…after the countless thousands of years 
that the human face has spoken and breathed 
one still has the impression that
it hasn’t even begun 
to say what it is and what it knows

BÖRJAR det inte bli dags att lyssna till Antonins vädjan till oss? Börjar det inte bli dags för institutionsnobless, massmedia & övriga paradigmväktare att hänga ut husgudarna på vädring? Att släppa ut tyngden av unken andedräkt? Börjar det inte bli dags att rakryggat anta utmaningen att komma vidare i sökandet efter vad slags mänsklighet ansiktet låter ana?