Knappast något europeiskt språk är så misskänt som tyskan. Det finns folk som på fullt allvar hävdar att den aldrig kan vara vacker, att skönhet och innerlighet är den för evigt förvägrad. Den betraktas som ett kadaverspråk, ett fonetiskt signalsystem för orders givande, tagande och obrottsliga efterföljd.

Ja, ja, är nu inte tyskan förverkad, så är den i vart fall besudlad. Man kan föreställa sig att småttingarna, försvarslösa och formbara och små, skickas i säng med orden nachtung, nachtung ringande i öronen. Och ändå är tyskan Heinrich Heines och Friedrich Nietzsches språk - för att nu inte tala om Robert Walsers.

Andra världskriget innebar ett tabula rasa för den tyska kulturen (och givetvis inte bara för den): inom så gott som alla konstarter kom en uppgörelse med det förgångna till stånd. Dock, det gavs ett undantag: litteraturen. De tyska efterkrigsförfattarnas landvinningar var i sanning inte stora (undantag: Arno Schmidt); det var som om de alla förlamades av skuldfrågan - något egentligt nyskapande kom inte på många år till stånd, och det är fullständigt naturligt att saker och ting hände mera i perifirin än i centrum.

Så i Wien, till exempel. Där härjade under 50-talet en synnerligen formmedveten diktargrupp under Hans Carl Artmanns ledning (andra medlemmar var Konrad Bayer och Gerhard Rühm). Här tog man arvet efter dada på större allvar än någon annanstans i den västerländska kulturvärlden (möjligen med undantag för den lettristiska grupp kring Guy Debord i Paris vilken mynnade ut i Situationistiska Internationalen): inte bara språket skulle saneras och sonderas från rötterna - det gällde också att förändra själva kvalitén på vardagslivet. Folk i gemen ställde sig likväl tämligen kallsinniga till denna poetiska chockterapi, och wienergruppen tynade så småningom bort.

ernst jandl tillhörde förvisso inte den innersta kretsen kring Artmann, men han har själv vittnat om att Wien-gruppen var viktig för hans utveckling som människa och författare. Född 1925 fick han se sin ungdom överflyglas av nazismen och 1943 enrollerades han i armén blott för att två år senare råka i amerikansk krigsfångenskap - "en ren befrielse". Under tio månader satt han internerad i Storbritanien, där han så att säga bakom stängslet grundlade en livslång kärlek till engelskan. Väl hemma igen utbildade han sig till engelsklärare, och började skriva på allvar.

jandls upplevelse av det förstörda språket var - och är - djup. Han har i något sammanhang med vrede och ironi förvisat snacket om "diktarens eget språk" till litteraturkritikens stinkande soptipp. Det finns inget språk, menar jandl, som inte delas av alla, och ingen av dess former är för obetydlig för att inte tas på allvar, erkännas och användas som poetiskt råmaterial.

Det finns en dikt och dess historia som illustrerar jandls känsla för livets och språket små sammanhang, dess grundläggande banaliteter, bättre än alla långa utläggningar. Den är oöversättlig, men även om ni inte läser tyska kan ni säkert ta den till er. Så här var det nämligen: den 12 maj 1957 var jandl ute och åkte spårvagn och hamnade därvid mittemot två kvinnor, vilka samtidigt som vagnen passerade stationen "Südostbanhof" förde ett samtal om vad en viss sextonårig grabb skulle ta sig till med livet. En av kvinnorna läspade kraftigt, och i sitt inre formade jandl om hennes "s" till det engelska "th". Så uppstod följande lilla pärla:
 

16 jahr

thechdthen jahr

thüdohdbahnhof

thechdthen jahr

wath tholl

wath tholl

thüdthdbahnhof

thechtdthen jahr

wath tholl

wath tholl

der bursch

wath tholl

der machen

wath tholl

wath tholl

der machen

thechdthen jahr

thüdothbahnhof

wath tholl

der machen

der bursch

mit theine

thechdthen jahr
 

"Ack, ginge det alltid så lätt", menade jandl - och det kan man ju hålla med om. I vart fall säger "16 jahr" en hel del om honom. Det vardagliga anslaget är a och o hos jandl (det finns alls inget höglitterärt hos honom), man kan också peka på den starka rytmkänslan där upprepningarna spelar en bärande roll. jandl är en jazzälskare av stora mått och har också framfört sina dikter tillsammans med olika jazzgrupper. Hans dikter ska definitivt läsas högt. "Högläsningen är prövostenen för en dikts värde", som Hugo Ball sa.

Åter till Antikultur