INTERNATIONELLA BEFRIELSEFRONTEN

ARBETE BEFORDRAR HÄLSA OCH VÄLSTÅND…

Kapitalismen uppfattas och definieras främst som ett ekonomiskt system som kännetecknas av privat äganderätt till produktionsmedlen (fabriker, gruvor, jord) och privat företagsamhet. Man talar också om statskapitalism, där en statlig byråkrati övertagit själva förvaltningen av produktionsmedlen, distributionssystemet och produktlagren (affärerna). I intetdera fallet förändras vår, de arbetandes, roll i själva det ekonomiska systemet (Chilli tar här tillfället i akt att påminna om att denna diatrib skrevs 1968). Vi blir vid våra maskiner, bakom våra rattar eller vid våra skrivbord utan någonting att säga till om i det arbetsliv som upptar minst en tredjedel av vår livstid. Ett aktuellt exempel är LKAB:s gruvor. Ny arbetsgivare – samma skitjobb. Vi säljer det enda vi har – vår arbetskraft – på en speciell marknad: arbetsmarknaden. Vi reduceras därmed i vår ekonomiska funktion till varor, styrda och kontrollerade döda ting. Så behärskar och styr oss kapitalismen på arbetsplatserna.
 

… OCH FÖRHINDRAR MÅNGA TILLFÄLLEN TILL SYND

Men det är inte nog. Vi har inte mycket att säga till om beträffande vår s.k. fritid heller – kapitalismen styr och behärskar även den. Låt oss till att börja med se litet på kapitalismens, varuskådespelets, motsats: i samhällen med gemensamhetsproduktion är det inte varor som produceras utan produkter. Var och en gör en arbetsinsats och var och en får del av det producerade – lika del eller inte, det beror på samhällets fördelningsprincip. Det väsentliga är att samhället självt måste producera det som behövs. Någon marknad för köp och försäljning existerar inte. Produktionsmotivet är identiskt med det gemensamma behovet, dvs. om ett ting behövs och resurserna finns så produceras det. Ingenting produceras som inte i förväg önskas eller behövs. Produktionen är underordnad de gemensamma behoven, och individens arbete står i direkt förhållande till dessa behov. I sådana samhällen tar fritiden vid där den ekonomiska aktiviteten upphör.
 

VILL VI INTE HA SKITEN MÅSTE VI HJÄRNTVÄTTAS

Inom det kapitalistiska systemet, varuskådespelets samhälle, produceras ingenting för direkta gemensamma behov. Produkterna måste köpas för de pengar den arbetande erhåller i lön. Producentens motiv är profit. För att produkterna ska alstra profit måste de avsättas på en marknad: varumarknaden. De måste visserligen i viss mån motsvara folks (åtminstone köpstarkt folks) behov – annars skulle de inte säljas. Men faktum kvarstår. Det direkta produktionsmotivet utgörs inte av de gemensamma behoven. Behovstillfredsställelsen blir ett medel för att nå ett mål: största möjliga profit och/eller kontroll över det ekonomiska systemet. Mänskliga behov är idag inte bara underordnade produktionen – de t.o.m. skapas av produktionen. Genom moderna reklammetoder kan producenterna skapa "behov" för sina produkter.

Allt eftersom kapitalismen breder ut sig producerar den allt fler säljobjekt som måste avsättas. Här kommer marknadsföringen, reklamen, in i bilden. Produkterna avslöjar sig som varor, dvs. producerade blott och bart för att säljas. Precis som vi tvingas tjäna den borgerliga ekonomin genom att sälja vår arbetskraft, tvingas vi på "fritiden" bli konsumenter för nya produkter. Varan breder ut sig överallt – och där den finns, finns det ingen frihet. I den moderna kapitalismen är dess tendens att gå vidare från materiella ting till idéer, nöjen, sex och mellanmänskliga förhållanden (skriv inte ett personligt brev eller meddelande till dina vänner – skicka ett standardiserat 25-öreskort till jul istället).

Den moderna reklamen är en av systemets självklara följder. I industrialiserade länder uppgår den idag till 2% av bruttonationalprodukten, dvs. utgör en femtiondel av våra samlade ekonomiska prestationer. Många av våra naturliga och grundläggande behov är systematiskt otillfredsställda: behov av kärlek och ömhet, av meningsfylld sysselsättning, av jämlikhet, av frihet, av lek och självförverkligande. Omedvetet accepterar vi surrogat – undermålig ersättning i form av döda ting – för dessa naturliga behov. I detta i grunden omänskliga samhälle dras vi alla med någon svaghet, rädsla, underlägsenhetskänsla och ouppfylld önskan. De härskande exploaterar genom reklamen våra svagheter utan nåd. Våra behov av frihet och självständighet, av sexuell förmåga, av lekfullhet, av inflytande och makt får vi köpa i en bil, i ett par kalsingar, i en viss cigarrett eller i en viss sorts bensin (vad fan har tigern för sig i tanken egentligen?). Och hela tiden skapas nya konstlade behov, ny otillfredsställelse.
 

TOMTAR I ALLA LÄNDER – KONSUMERA ER!

Julen är konsumtionsraseriets högtid, inget annat. Julen är den tid, då vi hittills låtit oss luras att i godhetens namn skänka vår slavlön till våra förtryckare så att deras resurser att ytterligare dra åt tvångströjan ska öka. Julen är en karikatyr och fulländning av det kapitalistiska varuskådespelet. Våra behov av mänsklighet och kontakt tillhandahålls i vackert inslagna paket – dessvärre tycks paketen bli dyrare och innehållet meningslösare för varje år. Julen är en tradition som upprätthålls för att skyla över det faktum att hela detta system i grunden är omänskligt och ont. Den är till för att vi ska kunna köpa oss tre dagars glömska och likgiltighet.

Men vi tänker inte glömma, vi tänker inte vara likgiltiga. Vi tänker inte bara stoppa julen – vi tänker stoppa hela detta system, vars innersta tendens för var dag blir allt tydligare och tydligare: att producera fler och fler säljobjekt – att reducera fler och fler människor till inget annat än manipulationsobjekt i det stora produktionsprogrammet. Ingen frisk människa lever i detta system, inga löneförhöjningar i världen förändrar arbetets natur under nuvarande produktionsförhållanden, och inget varuvälstånd, ingen paketerad frihet, prestige eller sexuell potens kommer att befria oss förslavade konsumenter. Inte heller något som helst reformistiskt eller revolutionärt parti. Inga ledare kommer att gå i land med den uppgiften.

Bara vi själva kan frigöra oss själva. Partibyråkraternas intressen är inte våra intressen – de står liksom domare, advokater, affärsmän, lärare, snutar och hela det militära packet på systemets, arbetsköparnas och konsumtionshetsarnas, sida. Inte för att de i och för sig är onda, utan för att också de är systemets slavar och offer. Att beklaga sig leder inte till någonting. Bara handling ger resultat.

Vi kommer att bygga det nya samhället endast genom att ta kontrollen över våra ekonomiska funktioner. Vi kommer till att börja med vägra konsumera skit och bereda oss för att genom arbetarråd, senast exemplifierade i Frankrike 1968, kollektivt ta över produktionen och rikta in den på hela världens verkliga behov enligt den grundläggande maximen

 – av var och en efter förmåga
 – åt var och en efter behov.