Det är för platt. För fult och dystert och stort, det knäcker folk bortom all förnedring. Dom
böjer nacke vid 35, hukar inför de tunga och fruktansvärda molnen. I detta land kan ingen
annan Gud än Jahwe finnas.

Och i fabrikerna och raffinaderierna på South Side förvandlas Chicagos naturliga gas till lågor.
Dom flammar som bunsenbrännare trettio meter upp.
Stanken hugger en i ögonen.
Mot hela himlen grön och gul avtecknar sej stålskelettet
av en utbombad stad.

Minns du filmerna i skolan? Glasögonormarna som stilade sej i den gnistrande stålduschen?
Och dörren mot värmen som öppnade sej, exploderade
som en apelsin mot soluppgången, eller som mot
en apelsin?

Det plåtades av en bög,  tösepojk alltigenom, eller om det var en nazist som hoppades att det fanns folk
bakom den där dörren (det förklarar den avlägsna skönheten), men Sievers,
vars farsa ödslade nästan hela livet där,
minns en "neger i röd T-shirt som pissade i den
svarta sanden."

Det dröjde 5 år innan jag kunde erkänna grymheten.
Vänner hjälpte mej. Och sen släppte jag
Kärleken inpå mig. Till sist hittade jag några stilla sjöar
och en egendom där jag kunde skjuta fasaner.

Så stod jag där i båten en kväll och såg sjön bli alldeles
slät. Här och var vakade fisken, och mindre än
Regndroppar var ringarna på vattnet 100 meter bort –  och Blå Gälen som fångades den dan och lyftes upp från sin nordliga sjö i örat som en tropisk! juvel. Buken så gyllene att man kunde svära på att han hade ett ljus därinne. Färgen bleknade med livet. En liten
grön fisk….

På det hela taget är det en fin och anspråkslös
planet, också här. Mycket bättre faktiskt
Här än på många andra ställen. Problemet är 
alltid och bara hur vi bebygger den.

Man kan inte skylla på nån annan. Man kan inte fixa upp den  och inte få den att försvinna. Det tjänar inget till att vädja till nån fåfäng Dundergud
Som ruvar över mänskligheten…

Den är vår. Intill sista lilla gångjärnet 
lever den blott och bart av vår nåd.

Jag körde tillbaka och såg Chicago höja sig ur sina gaser och än en gång
visste jag att aldrig skall den
Människa skapas som motstår denna obevekliga och oförlikneliga missbildning. Den
står där och snörvlar på stranden av sin Stora Sjö som en blind, röd enhörning.
Den tar knäcken på oss.

Man kan inte fixa den. Man kan inte få den att försvinna. Jag vet inte vad du tänker göra åt den,
Men jag vet vad jag tänker göra åt den. Jag tänker
bara dra härifrån. Kanske
dör den litegrann när jag inte är där och

matar den längre