Fristaden Christiania, Köpenhamn

Det finns många christianiter som inte bor i Christiania och gubben Pettson är en av dem. Han och katten Findus har inte ens varit i Köpenhamn, men långt inne i djupet av sitt hjärta är Pettson christianit. Det kommer han snart att upptäcka, säger jag till honom när vi kliver av danskebåten.

Fristaden Christiania är så mycket - i alla fall idémässigt, säger jag till honom. Där finns plats för hela Kamomilla stad, även rövarna. 

I verkligheten har christianiterna slängt ut de värsta. Numera finns där varken heroinpushare, motorcykelband eller skinheads. Bara en och annan finne med delirium tremens. 

Pettson är skeptisk till urbana miljöer, särskilt danska, men när jag försäkrar att vi skall bo långt från nudister och narkomaner så lugnar han ner sig. Även Findus får följa med, i Christiania finns inga bilar (däremot ett antal välvuxna frittströvande hundar). 

För att skona Pettson från den värsta kulturchocken tar vi oss via Refshalevej till Barnängen och undviker därmed huvudingången, Pusherstreet och pilsnergänget framför affären. Findus däremot, vill omedelbart ner och kolla kroglivet, något Pettson förbjuder å det strängaste.  

Barnängen 

Barnängen tillhör Nordområdet och är en av Christianias många bostadsenklaver. Här ligger fristadens dagis med lekplats, gungor och färgrika klätterställningar. Mitt emot det rosa barnhuset ligger en halvcirkel hembyggda hus. På den gemensamma ängen, som inte är större än en stor trädgård, finns en eldstad och några stockar att sitta på. Mellan häckar och staket skymtar vi Christianias stall med ett tiotal hästar och odlingar av egna grönsaker. 

Bakom bostäderna höjer sig vallen som sedan 1600-talet har skyddat köpenhamnarna från svenskarna. På andra sidan går kanalen som skiljer Nordområdet från Dyssen. 

Ole Lykke fyller år och har inviterat grannarna på verandafrukost. Nybakat bröd, ost, frukt, kaffe och saft till barnen som har svårt att sitta still när Findus nyper dem i tårna. Pettson känner sig hemma på landet och språkar med Allan. 

Allan bor i ett typiskt exempel på christianitiskt snickeri. Han flyttade till fristaden för sex år sedan och har sedan dess byggt ut och blivit pappa. Andreas, Benjamin och Sikke anlände i rask följd, lika rödlockiga som ursprunget. 

- Mittendelen är egentligen en arbetarbarack, berättar Allan. Efterhand byggde vi ut sidorna och det senaste tillbygget är det gula som reser sig uppefter vallen. 

Vallen är kulturminnesmärkt och för att inte göra skada har Allan byggt på stolpar. Som en jättetrappa följer huset slutningen. 

- Egentligen vill myndigheterna riva här på Barnängen, säger han och gör en svepande rörelse. I Christiania är vi dock vana med att leva under hot och med provisoriska avtal.  

Fler fattiga förr 

De flesta av områdets hus är fantasifullt uppbyggda runt den traditionsrika baracken. Några är små villor med bad och rinnande vatten medan andra har valt den spartanska vattendunken och utedasset. De riktigt ruttna skjulen är borta. 

- Det var fler som bodde under dåliga förhållanden förut, säger Ole som bor tillsammans med sin tioårige son Silas, i ett hus fullt av dörrar. 

- Många av de fattigaste från förr är antingen döda eller utkonkurrerade. För att kunna bo i Christiania måste du kunna ta vara på ditt hus och dig själv. Så har det inte alltid varit, förklarar han. 

De flesta dörrarna i Oles och Silas hus går ej att öppna då huvuduppgiften är att bilda vägg. Ole har bott i Christiania i sexton år och bygger ut baracken med gamla dörrar från Den Gröne Hall, Christianias byggvaruhus. 

Tillsammans med trävitt plank bildar dörrarna en miljö som hämtad ur den svenska stugkulturen. Fantasifullt placerade fönster ger dagsljus åt alla hyllmeter med böcker, den centralt placerade vedugnen, två sovrum och kök. 

Pettson sörplar sitt kaffe och nickar igenkännande. Kloka lösningar på praktiska problem är något han känner till. På sovrummet skymtar datorn. Ole har studerat litteraturvetenskap och arbetar som fotograf och föredragshållare.  

Morgensted med aftensmat 

Från Barnängen går Långgatan ner mot Christianias centrala delar. Där ligger Inköpscentralen (handelsmannen som egentligen är ett kollektiv, med varor i taket men hundar och rökning förbjudet) och Byens Lys (biografen med bar och rökning tillåtet). 

Vi träffar Bent, Christianias brevbärare. Hans skägg är spretigare än Pettsons (och lite gråare, påpeker gubben). Varje dag cyklar Bent ut posten till dem som betalar honom femtio kroner kvartalet - fem hundra personer ger en hygglig inkomst. I änden av Loppebyggningen har Bengt inrättat Christianias postkontor. 

Nu står han i trädgården och skyfflar undan vinterns bråte. Han bor mitt i ett av Christianias promenadstråk och blir vänligt men bestämt irriterad när han tänker på kommande turistsäsong. 

Morgenstedet serverar vegetarisk "aftensmad" (middag) och är ett rökfritt café (alla sorter) ett stenkast längre ner. På väggarna hänger färgrika frodiga kvinnor, målade av Laurie Grundt som bor i Fredens Ark. Vid sjuttiotre års ålder strålar han energi över fristaden, personligt och genom sin konst. Ibland är han på uppdrag i Norge eller Afrika. 

När jag senare besöker honom hinner han på en halvtimme visa sin konst, berätta sin bakgrund och filosofera över framtiden, samtidigt som han spelar norsk folkmusik på pianot. Han växte upp i norr och illustrerar sin tillvaro med höga skratt och nyfikna upptåg. Telefonen ringer och plötsligt är han borta. 

I väntan på maten läser Pettson danska. I dagstidningen pågår hetsiga debatter om statlig prostitution och fritt hasch. Danskarna verkar outtröttliga i dessa diskussioner, mumlar Pettson i skägget.  

Gammal fristad 

Christiania ligger i den köpenhamnska stadsdelen Christianshavn, en promenad från Strøget över Knippels bro, och har gamla anor som fristad. 1625 gav Kristian IV holländska köpmän i uppdrag att bebygga området, som därefter slapp skatt och borgerliga plikter. (Det var förövrigt samma kung som namngav Kristianstad.) 

För 150 år sedan utvidgades Christianshavn och Bådsmandsstrædes Kaserner byggdes upp. Danska flottan hade länge använt området som skydd mot svenskarna, och nu flyttade artilleriet in. 1969 flyttade de ut igen. 

Det tomma kasernområdet förföll och ockuperades 1971. Fristaden Christiania utlystes den 25 september samma år. Den som först intresserade sig för det tomma kasernområdet lär ha varit en äldre dam med en pudel i behov av rastplats. Sensommaren 1971 vältades staketet mot Prinsessegade och den alternativa tidningen Hovedbladet kom ut med en artikel om det övergivna militärområdet. 

Mer eller mindre organiserade upproriska flyttade in och polis och politiker stod oförstående och maktlösa. Efterhand ingick Chrsitiania avtal om vatten och el med försvarsdepartementet och Folketinget gav fristaden status som "socialt experiment".  

Småstad i storstad 

Stärkta av vegetariska vitaminer rundar vi hörnet mot Pusherstreet och ser en stor förbudsskylt målad på husväggen. Inuti den röda cirkeln finns en överkryssad kamera. En del christianiter har stor motvilja mot att bli fotograferade, haschförsäljarna av paranoida orsaker medan många boende är trötta på att exponeras av turister. 

Sunshine Bakery bjuder ekologiskt bröd dygnet runt, uteserveringen vid Nemoland säljer kaffe, öl och mat och småbarn leker och äter glass. Här är mysigt och pysigt och de öppna bodarna och borden med hasch ser exotiska och lockande ut. 

Gamla huvudingången låg på hörnet av Bådsmandsstræde och Prinsessegade. Under slutet av åttiotalet samlades skinheads på trottoaren och på insidan stod aggressiva haschförsäljare. Våldet ökade, situationen blev ohållbar och en morgon murades ingången resolut igen. Skinsen stängdes ute och pusharna befann sig inne i ett hörn. 

En ny huvudingång öppnades längre ner och man förbjöd haschförsäljning i omedelbar närhet. Handeln med hasch får idag vara i fred om den håller sig på Pusherstreet, i små bodar och på fasta bord. En slags avart av systembolagsprincipen - dock utan åldersgräns. 

På Pusherstreet står haschförsäljarna medan tung reggaemusik ger gatan en halvt avstannad rytm. Många öden göms under den teatraliska ytan. 

De öppna och otrevliga platserna rustades upp. På Prärien byggdes lekplats och planterades träd medan Bullshit Corner blev till Carl Madsens Plads (advokat Madsen hjälpte christianiterna i en rättegång mot staten). Idag är platsen en marknadsplats för allt utom hasch. Glas, keramik, kläder, musik, mat, smycken och givetvis haschpipor. 

I Christianias centrala kvarter finns många olika verksamheter. Smedjan, snickeriet, grönsaksaffären och Sundhetshuset med läkare och alternativt apotek. Loppmarknad och klädaffär. Gallerier, pubar, en finare restaurant (Loppen), musikklubb (Loppen) och konserthuset Den Grå Hall. 

Förrädisk dubbelhet 

Ewa Lunnemark är svensk socialarbetare i Köpenhamn, anställd av Socialstyrelsen. Hon har just varit i Christiania för att leta reda på en svensk tjej på rymmen och skal nu ta åttan tillbaka till Vesterbro och kontoret i heroinkvarteren. 

- Det farligaste med Christiania är just den idylliska mysigheten, säger Ewa. Det finns en dubbelhet i Christiania som är mycket förrädisk. Lika förrädisk som haschet. 

I den danska narkotikadebatten skiljer man på lätta och tunga droger, något Ewa Lunnemark inte tycker är rätt att göra. 

- Även om det inte längre finns tunga droger i fristaden och även om Christianias idéer om ett ekologiskt levande är bra, så kan jag inte gå med på att tillåta hasch. 

- Haschet fråntar ungdomarna energi och livslust. Mitt jobb är att förhindra detta. Tonåringar kommer till Christiania och sjunker ner i missbruk och småkriminalitet därför att där är det tillåtet. 

Explosiviteten i Pettsons annars sävliga rörelser kommer som en bomb från ovan när han plötsligt får öga på Findus vid en av haschbodarna. Den gröna hatten med den lilla tofsen sticker upp mellan ett gäng killar i korta mörka vindjackor. Findus håller en brun kaka i tassen medan han nonschalant räknar på klorna. 

Med ett tigersprång är Pettson över Findus, lämnar artigt men bestämt haschet tillbaks och släpar katten med ut på gatan. Men jag skulle inte röka, säger Findus försvarande. Hjälper inte. 

Findus har alltid gillat affärsverksamhet, säger Pettson ursäktande medan han med Findus i fast grepp vandrar bort från syndens gata. 

Problem med hjärtat? 

Jag köper en pizzabit och en hyllebärte och ställer mig vid luckan till bageriet. Nuets intryck blandas med bilder från förr. Jag var här i 1975 när det var kultur att röka hasch, och jag var här sju år senare när det var kultur att få på käften. 

På sjuttiotalet introducerades heroin på allvar i Danmark och Christiania var inget undantag. Fristadens värsta klientel uppehöll sig då i Fredens (!) Ark. En period fanns många finnar i huset, mestadels hårdnackade alkoholister. Den största gruppen var dock sprutnarkomaner. Misär, våld och död satte sin prägel på Christiania. 

Stormötet beslutade att handgripligen röja upp. Vintern 1979-80 kastades försäljarna av tunga droger ut medan missbrukarna fick ultimatumet att flytta eller börja på rehabilitering. Några började, de flesta flyttade. 

För många idealister var sanningen en smärre chock: inte ens Christianias hjärta var stort nog att rymma alla som sökte sig dit. Det mest öppna och kärleksfulla samhället hade tvingats kasta ut destruktiva och sjuka människor ur gemenskapen. Sedan dess har Christiania lärt sig många läxor. 

Staten och kommunen 

Den danska staten och Köpenhamns kommun har under alla år legat i luven på varandra när det gäller christianiafrågan. Inte officiellt och inte hela tiden, men tillräckligt för att en samlad front har punkterats. 

Köpenhamnska tjänstemän är irriterade över att försvarsdepartementet inte lät rädda området när man fortfarande kunde. Departementet tycker å sin sida att köpenhamnarna inte skall vara så sturska över ett område de inte äger. 

Folketingets politiker har insett att Christiania bara kan användas på ett sätt: som PR i valtider. Att praktiskt driva genom lösningar låter man grannpolitikern ta hand om. 

Köpenhamns kommun är otålig och har lätt för att se genom fingrarna med polisens övningar i djungeln. (Polisskolan använde Christiania som "träningsläger" och det hela slutade i politisk pinsamhet.) 

Christiania är ett attraktivt bostadsområde för framtidiga höginkomsttagare och skattebetalare, men då måste rimligtvis områder röjas först. Det ligger centralt och idylliskt och anses vara av stort värde även historiskt. 

Det grundlag Christiania existerar på idag skapades 1982 när Folketinget beslutade att fristaden skulle göras laglig med ekonomiskt stöd från samhället. Under många år satt utredare och försökte komma på hur. 

1987 presenterades en "kompromisslös handlingsplan". Området fotograferades från helikopter, alla christianiahus skulle rivas och de boende erbjudas starta-eget-kurser och AMU-utbildningar. 

När rapporten blev uppläst i Christiania Radio "ramlade christianiterna omkull, hejdlöst skrattande", enligt månadsbladet Press. 

Pyssel i trädgården 

Efter att de tunga drogerna hade kastats ut startade bråket med motorcykelgängen. Bullshit MC etablerade sig i fristaden under åttiotalets början och många politiker stuvade undan christianiafrågan och hoppades att fristaden skulle ruttna upp inifrån. 

Det gick som det gick och slutligen förpassades Bullshit till de eviga dynghögar av Hells Angels. (Hells Angels har dock aldrig varit särskilt intresserat av Christiania.) 

Några år av lugn infann sig framöver åttiotalet. I Christiania byggdes det hus, tjänades pengar och föddes barn som aldrig förr. Istället för sjuttiotalets aktioner blev det pyssel runt det egna hemmet och arbetsplatsen. 

Christiania stärktes även om interna konflikter ibland blossade upp til ytan. Många irriterades över att haschpusharna kom utifrån endast för att tjäna pengar. 

Jag minns råkalla vinterkvällar, luften fylldes av rök från brinnande oljefat med kvistar och skräp. Även om eldarna ger gatan ett pittoreskt skimmer har de ett högst konkret värde för dessa unga män med hårda ansikten. Det var förbannat kallt och affärerna gick trögt, säljarna hade tunna jeans, gympadojor och korta svarta jackor.  

Inga hippies, inget fladdrande hår, inget peace and love. Just give me your money, so I can get the fuck out of here. 

Barn och knark 

Denna soliga lördag står oljefaten kalla och används istället som soptunnor. Mellan två haschbord ligger ingången till Nytt Forum, Christianias informationscentral. På andra våningen sitter en äldre man med grått skägg bland bokhyllor och en vedugn och förklarar sanningen om livskvalitet för två skolungdomar på studieresa. 

Från fönstret i trappuppgången ser jag två småflickor leka. Knark och barn är en kombination som garanterar kortslutning i de flesta vuxnas signalsystem. 

Det finns många barn i fristaden, både besökande (med föräldrar) och fastboende. Det finns procentuellt sett flera ensamstående kvinnor med barn i Christiania än i Köpenhamn som helhet. De flesta sammanboende par i Christiania har barn. 

Det bor nästan ett tusen människor i Christiania, varav uppemot tvåhundra är barn. Det är inte fristadens egna barn som säljer hasch på Pusherstreet, ej heller barnen från Christianshavn. Rekryteringen sker utifrån storstaden och ännu längre bort. Detta bekräftas av socialarbetare, föräldrar och lärare. 

Få av ungdomarna som växt upp i Christiania har blivit haschrökare. Istället lockar fristaden ungdomar (och vuxna) från andra miljöer som fastnar i (eller har med sig) missbruk. 

Fristadens barn en tillgång 

Christianshavns skola ligger ett kast med liten boll från fristadens huvudingång och en snabb hundrameter från Pusherstreet. Från klassrumsfönstren kan eleverna se in på Christiania. Av skolans 340 elever mellan sju och sexton år har sextio av dem sina hem där inne. I korridorerna ser jag vackra väggmålningar och fungerande skåp. 

- Barnen från Christiania skiljer sig inte mycket från dem som kommer från resten av Christianshavn. Vi upplever inte christianiabarnen som problembarn, säger rektor Birgit Hansen. Hon ger mig tio minuters audiens och sig själv rökpaus. 

- Tvärtom kan det vara så att de istället stärker demokratin i skolan. Christianiabarnen är vana att bli lyssnade på och det kan nästan bli för mycket av det goda när alla möjliga frågor skall tas upp till diskussion. 

Längre uppåt Prinsessegade ligger Christianshavns gymnasium med ytterligare femhundra unga. 

- Vi har få problemer med haschet i Christiania, säger Birgit Hansen som under många år arbetade som lärare innan hon blev rektor. 

- Eleverna här är uppväxta med Christiania och vet att de inte får gå genom Pusherstreet. Hon kan minnas två tillfällen de senaste par åren med elever som rökte hasch. 

- Givetvis finns det mörkertal, men om någon av eleverna börjar umgås i haschkretsar, så får vi reda på det. Det bästa sättet är ett öppet samarbete med alla involverade. Vi har ständig kontakt med föräldrarna på Christiania och med fristadens eget socialkontor. 

Flera av christianiabarnen har tillgång till sina föräldrar under dagtid än genomsnittet är för Köpenhamn. Det finns också mindre våld inom familjen i Christiania än i Köpenhamn. Den sociala öppenheten gör att man inte kan dölja saker - på gott och ont. 

- Det är de som inte själva bor här som tillverkar mytorna om oss, säger Birgit Hansen skrattande. Men det är vi vana vid. 

- De enda vi har haft problem med här i området är polisen. Barnen blev mycket rädda när polisen slogs mot Christiania i 1993. Poliserna var även inne på skolgården och tog elever. 

Militära stormtrupper 

En rektor som inte försvarar polisens arbete är ovanligt, även i Danmark, och det ligger många besvikelser bakom ett sådant ställningstagande. 

Från våren 1992 till sommaren 1994 genomförde köpenhamnspolisen en stor mängd razzior runt haschmiljön på Pusherstreet. Polisen upprättade en egen christianiaavdelning med sjuttio frivillga som i perioder stationerades inne på området. 

Som militära stormtrupper marscherade de genom hus och hem, ofta nattetid. Christianiterna uppfattades som lägrestående parias utan medborgerliga rättigheter. Polisens metod var ofta rått brutalt våld bakom anonyma visir, något som medlemmar av polisstyrkan kunde bekräfta för pressen (givetvis lika anonymt). 

Detta resulterade i gatukamper och regelrätta slag, inte bara i Christiania utan även ute på Christianshavn och många blev indragna i striderna. 

Ibland fann polisen större mängder hasch och fängslade folk, men annars blev utbytet magert. I samma sekund som de vände ryggen till Pusherstreet upptogs haschhandeln och resultatet blev en storstilad katt och råtta-lek. 

Istället växte det fram en förnyad och enad front mot polis och myndigheter medan polisvåldssakerna hopade sig. Samtidigt slapp christianiterna att (ännu en gång) ta en intern uppgörelse om haschhandeln. Polisens våldsamma aggressivitet gav christianiterna sympati. 

Det hela kulminerade med att justitieminister Erling Olsen upplöste polisens christianiatrupp. Polisledningen blev sur av tillrättavisningen och polisen vägrade visa sig inne på området på över ett och ett halvt år. Först under 1995 började polisen åter patruljera i Christiania (även nu på direkt hänvändelse från justisministern, denna gång Björn Westh). 

Hash Pipe Center 

Rami säljer haschpipor på Carl Madsens Plads och kan blicka tillbaka mot fönstren på Christianshavns skola. Hans långa ljusa rastaflätor ramar in det glada ansiktet ("are you a tourist? Take this guide, it is free, you are welcome"). Rami är från Finland, bor sedan många år med fru och barn i Christiania. 

På marknadsplatsen är Ramis vagn den finaste och den står närmast Pusherstreet. Zion Train Hash Pipe Center är rastafärgad i rött, grönt, gult och svart. Vagnen står på gummihjul med den öppna luckan som ett tak över kunderna. 

Urvalet av vattenpipor, chillums och svarvade mässingpipor med marihuanablad på sidan blandas med t-shirts, halsdukar och smycken. Det går dock mest jointpapper, Rizzla i gigantformat. 

- En del av profiten går till en barnbördsklinik i Ghana, berättar Rami och säger att han även betalar skatt och avgifter till Christiania. 

- För sju år sedan slutade jag röka hasch. Men man tröttnar. 

Ungefär samtidigt började Rami sälja haschpipor. 

- Om jag inte säljer pipor så gör någon annan det. Visst kan det kännas motsägelsefullt, med det finns så många absurda arbeten. 

Därför känns det bra för Rami att ge konkret u-landshjälp till födande i Afrika. Avgifterna blir dessutom lägre när avkastningen går till ideella ändamål. Han har just kommit tillbaka från en resa i Ghana där han även köpt sig ett litet hus. Ramis efterhand inte helt unga mamma var med på resan och sitter nu i Christiania och ler artigt. Hon pratar bara finska och skall snart hem igen. 

En grönländare svänger in från Pusherstreet och köper jointpapper. Med ryckiga ansiktsrörelser växlar han några ord med Rami. 

- Det här är min bästa kund, säger Rami. Han kommer hit varje morgon. Grönländaren ler stolt og tandlöst och börjar rulla. 

Rami och hans Hash Pipe Center hoppas givetvis att flera börjar röka hasch. Då kan han kanske öppna filialer. I våras beslutade ett par danska folketingspartier (bland annat danskarnas svar på V) att arbeta för att flera försäljningsställen för hasch skall tillåtas i Danmark. 

Jag lämnar festligheterna och möter Axel Jultomte i full mundering utanför Inköpscentralen. I Christiania är det tillåtet att spela teater, även utanför säsongen. 

Fellini live 

Att besöka Woodstock efter att månadens socialbidrag och pensioner har utbetalats är som att kliva rakt in i en Fellinifilm. Med dessa ord blev jag varnad och gick därmed raka vägen dit. 

Woodstock är krogen på Pusherstreet. Klientelet är mer eller mindre mogna män med mer fritid än pengar och många har haft krogen som stamställe sedan den öppnades på sjuttiotalet. Om morgonen dricker man kaffe och läser tidningen, Fellinifilmen kommer igång framåt kvällen. 

Bakom baren hänger bilden av den danska drottningen Margrethe bredvid Mona Lisa som röker en joint. Bilden av drottningen är äkta och ren. Man får vara hur anarkistisk man vill i Danmark, men drottningen kladdar man inte på. 

1989 började myndigheterna att legalisera krogarna. Krögarna infann sig dock inte vid förhandlingsbordet förrän polisen upprepade gångar gjorde razzior och tog med sig både öllagre och inventarier. Till slut gick krogarna med på att registrera sig och betala moms och skatt - till Christiania. En kompromiss de flesta verkar kunna leva med. 

Stämningen på Woodstock är lugn och halvfull. Det visar sig vara två dagar till pensionsutbetalning. På de små vita papptallrikarna som lämnar baren är bönorna och fläsket utbytt mot en cigarett och en ask tändstickor. Hasch måste man hålla med själv. 

In på Woodstock kommer en man med långt svart hår och mörka ögon. På huvudet har han något som kan påminna om en av Frälsningsarméns uniformsmössor. Han ser ut som om han kunde sälja råttgift till småbarn, men det visar sig att vara John, organisatören av Christianias fotbollsklubb. Skenet från tändarna bedrar. 

Ekonomisk liberalism 

Bortom stallet sitter Pettson, ivrigt diskuterande samhällsmoral. Findus har tältarrest för haschhandel men har lyckats invitera in områdets barn. 

Christiania presenterar sig själv som ett alternativt och positivt samhälle. Det gäller allt från organisering och konfliktlösning till återvinning och ressurstänkande. Fristaden gjorde från början upp med samhällets regelsystem genom att anta en egen grundlag som kort och gott lyder "du kan göra vad du vill om det inte stör grannen". Ole Lykke häller upp mera kaffe: 

- Min personliga mening är att man skall bidra något till gemenskapen för att få vara här. Det är det tyvärr inte alla som gör. 

- Men många christianiter har ju under årens lopp bekänt sig till socialistiska eller anarkistiska teorier? 

- I den ekonomiska laglösa verkligheten räcker inte teorierna långt, säger Ole ironiskt. Christiania har aldrig varit socialistiskt. Christiania är den ekonomiska liberalismens totala logik, det glistrupianska samhället i praktiken. 

Christiania organiserade sig tidigt i tio självstyrande områden medan det gemensamma stormötet, blev fristadens högsta myndighet. Stormötet har stor tolerans och alla blir lyssnade till, något som i sig inte skall förväxlas med mötesdiciplin. 

- Mötet är ibland en enda stor cirkus, säger Ole. Stämningar och spontana sympatier avgör. Efterhand fick stormötet funktion av  "folkdomstol", ett vapen gentemot grupper som bröt ner fristaden. Även idag kommer de flesta stormöten till stånd därför att det bryts regler i Christiania. 

Okunnigheten ett problem 

Enligt myndigheternas föreslagna lokalplan skall Christiania delas i två; ett stadsområde och en lantlig bostadsdel. Christianiterna misstänker dock tjänstemännen för att vilja splittra och härska och har tillbakavisat uppdelningen. 

Christianiternas eget alternativ heter Den Grønne Plan och är ett försök att utveckla fristaden som ett öppet och rekreativt område - även för köpenhamnarna. I planen utvecklar christianiterna idén om det självstyrda och självförsörjande samhället. 

En av drivkrafterna bakom Den Grønne Plan är Lars Nordmand, christianit sedan arton år. Han upplever informationsbristen och okunnigheten som ett av Christianias stora problem, något Grön Planrummet på Långgatan skall arbeta för att ändra på. Även inåt i fristaden är informationen ett problem: 

-Många i Christiania är rätt och slätt oupplysta. De har för lite kunskap om det som måste beslutas, och detta leder till konflikt mellan dem som tar på sig uppgifter och dem som skall vara med och bestämma men ingenting begriper. 

Grön Planrummet skall fungera som utställning och informationscentral, med kartor, modeller och praktiska förslag. Den största kartan täcker en hel vägg men har börjat blekna och försvinna. Lars ger den dåliga tuschen skulden. 

- Jag hoppas i alla fall att det inte är symboliskt, skrattar han. Jag tror Christiania är på väg in i en positiv och konstruktiv period där vi lär oss att använda krafterna på rätt sätt. Även om det kan vara farligt med "normalisering" så kommer inte Christianias idéer att dö. 

- Fristadens kvinnor är ofta en stor resurs. De har genom åren startat många bra saker och satt stopp för mycket elände. Men att vi är så fantastiskt miljömedvetna här i Christiania är till stor del en myt vi skapar själva. Vi har bland annat en enorm överförbrukning av vatten. 

Lars Nordmand har en förkärlek för miljömedvetna kloaklösningar, något han kanske tror är inspirerat av norsk hyttedasskultur. Sitt efternamn har Lars fått efter hemlandet Norge. Lars är kritisk till den makt handeln med hasch har över Christiania. Haschen suger energi ur fristaden och gör det svårt med en dialog med samhället utanför. 

Haschet det svarta fåret 

Det i Christiania ständigt återkommande argumentet för en öppen haschförsäljning är att den fungerar som en propp mot tyngre droger. Går haschet under jorden (för man blir inte av med det) blir det också lättare att sälja tung narkotika. Lars Nordmand är skeptisk: 

- Argumentet är mycket bekvämt för haschförsäljarna och deras stödgrupper som slipper konfrontation. Det rullar alldeles för många miljoner kronor genom Pusherstreet för att handeln skulle kunna upphöra, och det är pengarna som styr. 

- Många som säljer hasch på Pusherstreet skulle inte lyfta en finger för Christianias goda idéer. 

Haschpengarna är dock skilda från Christianias "kommunala" ekonomi, den gemensamma kassan. 

- Handeln på Pusherstreet är det svarta fåret i Christiania och lever sitt eget liv. Det skulle vara dödsstöten för Christiania om vi började finansiera verksamheterna med haschpengar. Istället grundas fristadens ekonomi på hyror, avgifter, interna verksamheter, svart arbete och viss "export" utåt. 

Affärerna och de boende är med att sponsra dagis, sophämtning och gemensamma utrymmen. Men detta har vi väl hört förut? 

- Javisst, säger Lars. På många sätt är Christiania en liten kopia av samhället utanför. Några vägrar betala till gemenskapen och de som har mest klagar också mest. 

Smugglarnas rättigheter 

Fri Haschrörelsen är haschförsäljarnas politiska gren. De demonstrerar, sprider flygblad, samlar argument och inte minst röker de stora joints. Ofta offentligt och alla på en gång. Som när de demonstrerade för haschsmuglarnas rättigheter. 

Jag knackar på en dörr med ett ljusgrönt marijuanablad och kliver in i ett stort rökmoln. Åtta killar i sjutton- till trettiofemårsåldern sitter runt ett stort bord, på väggarna hänger affischer och upprop och i hörnet står ett överfyllt skrivbord. Läskflaskor och askfat är fördelade laget om och inte en öl så långt ögat når. Med andra ord ett kontor för ung politisk aktivitet. 

Ett par av killarna verkar totalstenade och flinar åt allt. De flesta är dock alerta och tycker det är kul med besök från hatlandet Sverige. En flodvåg av argument översvämmar mig, allt från amerikanska undersökningar till tyska beslut. Ett informationsblad om biodynamiska odlingsmetoder ligger på bordet. 

- Det är klart att haschet blir bäst om det odlas giftfritt, säger Lasse och tar ett par snabba bloss på den passerande jointen. Ju färre gifter man får i sig, ju bättre är det. 

Innan de demonstrerar på stan går de runt med en hink på Pusherstreet och samlar in haschbidrag från försäljarna. Under fjolårets Första Majdemonstration i Fælledparken delades 660 gratis joints ut. 

Den sista utposten 

- Fri Haschrörelsen är en sista utpost av flummare som på allvar tror att världen blir bättre om alla röker hasch, sa en gammal christianit på Woodstock med ett lätt ryck på axlarna. 

Klaus, som tecknar rörelsens affischer och broschyrer, uttrycker det annorlunda: 

- Vi uppmanar inte folk att börja med cannabis. Däremot tycker vi att myndigheterna har ett hysteriskt förhållande till cannabis. 

Klaus betraktar kriminaliseringen av hasch som politiskt och kulturellt förtryck. 

När jag lämnar haschrörelsen känns storstadsluften som en frisk fjällbäck. Ett par kvarter senare hittar jag en fladdrande och inaktuell affisch på en husvägg: 

"Christianias socialkontor utlyser debattmöte om fristadens missbruksproblem. Välkomna."  

Pusherstreet är trots allt inte ensam om att definiera livskvalitet i Christiania. 

Ole Lykke kommer cyklande och lever för kvällen upp till sitt efternamn. I födelsedagspresent har han fått en av femtonhundra biljetter till Bob Dylans konsert i Den Grå Hall - när fristaden fyller hälften av hans egen ålder. 

 ------------------------------------------- 
Epilog: Pettson och Findus är författaren Sven Nordqvists figurer och följde olovligen med artikelförfattaren till Christiania. Grannen Gustavsson meddelar dock att Pettson och Findus numera är välbehållna hemma igen. 

© Morten Valestrand 1996. 
Publicerad i tidningen ARBETAREN nr 36, 1996