När George Scott, svensk världsmästare i boxning, fick frågan svarade han med ett leende att "boxning har inget med manlighet att göra."
– Jävligt bra sagt, säger Torbjörn Säfve och suger det sista ur cigaretten.
– Utan att erkänna kvinnan inom sig är mannen bara halv. Man måste vara både rebell och älskare. Det är de ensidiga karikatyrerna som blåses upp; macho-revoltören, macho-casanovan…

Med Torbjörn Säfve som guide vandrar vi i kärlekens gränsland, mellan Djurgårdskyrkogårdens kalla smidesjärn och Majorna Boxningsklubbs högerkrokar. Vi pratar om den svenska mannen, han som egentligen inte finns. Det är manligt att visa kärlek och inte att boxas. Med Torbjörn Säfve på gränsen mellan Masthugget och Majorna i Göteborg välts gamla myter som ruttna stubbar.

Torbjörn Säfve är livsfrågornas gränsryttare – godhetsspejare och boxningsentusiast. Mest känd är han som författare till böcker om rebelliska älskare och älskande rebeller. Han bor i Luleå och vill helst se Nordkalotten som ett självständigt matriarkat där kvinnorna styr republiken, kärleken och konsten.

– Varför inte pröva? Vi vet ju hur det går i samhällen där männen härskar.
– Den svenska mannen är motsatsen till det att vara man, säger han provokativt. Att vara älskare anses som feminint och mesigt.

När Torbjörn Säfve laddar kräver han att lyssnaren är ärlig, att han innerst inne vet vad godhet är. Vår samhällskultur gör oss handikappade, halva och rädda.

–  Den politiska skolningen tar död på rebellen. Det enda som finns i en svensk arbetares huvud är fotboll och hockey. Den svenske mannens rebelliska prestation är att kasta en skål med chips mot TV-rutan när det blir baklängesmål. Bilden är Torbjörn Säfves men problemet är kulturellt. Kulturen är samhället och vi är tillbaka på ruta ett: omkast.

Vi öppnar kyrkogårdens gnisslande port. Järnet är kallt, hjärtat är varmt och närmare än så här kommer inte Torbjörn Säfve himlen.
– Meningen med livet är att roa Allah, säger Torbjörn Säfve och inviterar åter till eget tänkande. Gud mår bra om du själv mår bra och moraliska regler är falska och mytbildande. Att en boxare måste avhålla sig från sexuell aktivitet innan en viktig match är en gammal myt, enligt Säfve. Älskog får mannen att slappna av och koncentrera sig på uppgiften.

I meningsfyllda ödesfrågor söker Torbjörn Säfve stöd i den muslimska sufismen ("de är islams hippies"), en religiös riktning som ger utrymme för det mesta utom våld. Döden är tillfällig och livet permanent, vi återkommer ständigt i nya roller och rädslan för döden är falsk. Rädslan gör oss tysta och lydiga.
– Tydligen är det intressant att fösa fram människors rädsla just nu, säger Säfve. Folk sitter hemma framför TV:n och hetsar upp sig, sedan vågar de knappt gå till mjölkaffären. Medan den försvunne fadern sitter på puben.
– Sverige håller på att bli som England, med en stor nersupen underklass utan vare sig kärlek eller uppror.

Torbjörn Säfves intresse för boxning började med fadersrevolten på femtiotalet. Elvis och skinnpaj. Han växte upp med gamla Rekordmagasinet ("Göteborgs stora bidrag till svensk kultur"). Sedan följde boxningen med som tomten på flyttlasset, genom Torbjörns resor i kommunism, buddhism och anarkism. Säfve har skrivit många böcker om amerikanska boxare, den senaste heter Druidparken, en berättelse om den svarta boxaren Joe Gans drömmar.

Torbjörn Säfves son heter Ali Victor. För boxningsintresserade är koden: Ali segrar. Muhammad Ali, alla tiders världsmästare i tungviktsboxning, var både "social, fantasifull och politisk, inte som så många andra seriefigurer i boxningsringen".

Torbjörn Säfves lite spjuveraktiga blick tittar fram mellan pannluggen och skägget. Det börjar bli grått. Det kanske blir regn. På några av gravarna hittar vi texter på latin. Söder om Djurgårdskyrkogården låg engång värdshuset Stora Helvetet, ett namn som syftade på Lilla Helvetet, en inte fullt så stökig krog längre ner vid Stigbergstorget.

– Det är råare i Göteborg än i Lule, säger Torbjörn. När Vitt Ariskt Motstånd kom till Luleå ("vilket löjligt namn, som om det fanns ett Svart Ariskt Motstånd") brände de ner en pizzeria. Dagen efter drog kommunledningen på sig overaller och gick ut för att bygga  upp den  igen.

I våras var Torbjörn Säfve medförfattare till Rädslans barn – en antologi om våld. Säfves bidrag är en svidande kritik av det civiliserade samhället. "Hur kan vi lära våra barn att mörda?" Även civildepartementet undrade och bekostade boken.
– När jag tänker på hur stor möda människor lägger ner på att fängsla och stängsla sig själva och varandra, så kan det knappast vara ansträngningen att förändra något som är motbjudande. Då är det rädsla det handlar om.

Enligt Torbjörn Säfve är upproret ett av livets nödvändigheter. Det får gärna vara poetiskt formulerat och av andlig karaktär. Ibn Arabi, Majakovskij, Ivan Aguéli… Genom Säfves böcker har de blivit andliga bröder.

Som femårig grabb lyssnade han på ideologiska gräl mellan morbror syndikalisten  och morfar stalinisten. Sådant sätter spår i en barnasjäl och ett tag kallade sig Säfve för anarkostalinist, mer av provokation än förvirring. Högerkrok och vänsterkrok behövs lika mycket.

Torbjörn Säfve är frihetlig socialist och tror på det jämlika och decentraliserade samhället. Svårare än så tycker han inte det behöver vara.

– Skogen finns mer och mer i mina tankar. Innan EU-omröstningen lovade ja-sidan att vi skulle få bo i grottor och skogskojor om vi inte gick med i unionen, och jag tänkte: ja nu jävlar, nu går vi ut i skogen…

Det blev inga grottor och han är besviken. I samtal med Torbjörn Säfve är den röda tråden sällan rak, fast den finns där hela tiden. Vi snirklar oss genom historien, över politiken och bakom nuet. Gentemot vetenskapliga sanningar håller Säfve sig passivt avvaktande med en lätt lyftad gard, väntande på möjligheten att slänga iväg en vänsterkrok. I sitt författande återvänder han ständigt till kärnfrågan: varför viger människor sina liv åt våld och vanvård medan kärleken och livets godhet sätts på undantag? Frågor som är god jordmån för konspiratoriska teorier.

– Svenska medier har aldrig varit fria, skrattar han. Friheten är en myt och Psykologiska Beredskapsnämnden ser till att stora nyheter friseras och tillrättaläggs.
– När vi bildar det sufiska kärleksemiratet Nordkalotten kommer jag att ställa frågan om vi överhuvudtaget skall ha TV. Det finns ingen mening med att människor skall sitta kväll efter kväll, år efter år och bli pumpade fulla av våld.

– Låt gärna de våldsintresserade ha sina revir, säger Torbjörn Säfve generöst. Men låt oss andra slippa. Varför inte samla allt våld som man gör med sporten eller Trafikmagasinet?

Från Djurgårdagatan går vi trapporna upp mot Stenklevsgatan och Majornas Boxningsklubb. När vi öppnar dörren kliver vi rakt på ringen och Torbjörn Säfve valsar runt på strumporna och utmanar sandsäckarna. Det finns takter, fotarbete och glans i ögonen. Tjoff, tja-daff! och Aj! Den gamla axelskadan från bilolyckan sitter fortfarande i. En gång boxades Torbjörn Säfve på riktigt.

– Att boxas är som att vara författare. Koncentration, självdisciplin och att lära sig tåla slagen från kritiker och litteraturforskare. Förläggaren står beredd med svampen och hinken när jag kommer vacklande. Det fysiska, svettiga och darriga förenas med det litterära sökandet efter kärleken och kvinnan. Torbjörn Säfve har skrivit att boxning är spegelbilden av ett samlag. "Avtagandet av kapporna, den svettiga kroppsliga konfrontationen, den dramatiska avslutningen med en ejakulation (knockout) och det varma omfamnandet efteråt." Det var nog inte det Christer Lundqvist tänkte på när han i 1978 målade boxningsklubbens stora väggmålning, där Ali och Spinks pucklar på varandra i en blandning av fart och nostalgi.

Jonas Malmqvist från Majorna gjorde sensation i SM då han "golvade motståndaren i semifinalen". Några unga killar börjar träna och tung musik får de gamla trettiotalsaffischerna i glas och ram att vibrera. Muhammad Ali är Majornas Boxningsklubbs hedersmedlem och autografen hänger på väggen.

Samtidigt som Torbjörn Säfve skrev engagerad mot våld, så publicerade han Knockout, en hyllningsbok till boxningsfilmens historia.

– Hur får du ihop dina engagemang för kärlek och boxning, två till synes motstridiga företeelser?

Den raka högern träffar Torbjörn Säfve med stor kraft och luften går för ett ögonblick ur honom. Vilken ful fint. Paus och vattensvamp.

– Nja… Jag inser väl att jag måste ta i tu med det där.

Tystnad och inre konflikt, tillbaka till start. Till slut måste gentlemannasporten ge vika för erkännandet:

– Om sanningen skall fram så begriper jag egentligen inte hur en vuxen människa kan hålla på med boxning.

Sanningen blir framförd som en trött suck från djupet av boxningshjärtat. Torbjörn Säfves farväl till boxningen innebär stor saknad. Men hur kan vuxna människor boxas?

I boxningsklubben hänger tavlan med Joe Dreaming. Grön i ansiktet blickar han ner på unga kroppar som pucklar på varandra, och han ser trött ut. Drömmen är slut och bara minnena finns kvar. Den svenske mannen får se sig om efter andra förebilder.

© Morten Valestrand. Göteborgs-Posten 1996.