Genom att banaliseras har vardagslivet gradvis intagit den centrala platsen i våra tankar (1). – Ingen illusion, vare sig helig eller profan (2), – kollektiv eller individuell, kan längre dölja utarmningen av våra vardagliga handlingar (3). – Livets ökade rikedom kräver att den nya fattigdomen analyseras och att de gamla motståndsvapnen fulländas, och det utan alla undanflykter (4). 
 
 

Den samtida historien får en att tänka på vissa figurer i tecknade filmer. I en vild jakt rusar de utan att märka det plötsligt rakt ut i tomheten, där deras blotta fantasi håller dem uppe. Men så fort de blir medvetna hörom trillar de ner.

Likt Bosustovs seriefigurer håller sig det moderna tänkandet inte längre svävande i kraft av sina egna föreställningar. Det som en gång fick det att lyfta tynger nu ner det. I full karriär störtar det ner inför den verklighet som får det att brista, vardagslivets verklighet.
 
 

Är den klarsyn som ger sig tillkänna någonting i grunden nytt. Jag tror inte det. Kravet på mera ljus väcks alltid av vardagslivet, av den nödvändighet som vi alla känner av att anpassa vår rytm till världens takt. Ett dygn i en människas liv rymmer fler sanningar än alla filosofiska framställningar tillsammans. Inte ens filosoferna kan undgå att märka vilket självförakt de bär på; någonting som för övrigt deras trösterika filosofi upplyser dem om. I snurriga försök att klättra upp på sig själva för att allt högre kunna ropa ut sina budskap till världen utvecklar filosoferna sina vrångbilder. Alla varelser och alla ting hamnar upp och ner, så att de kan intala sig själva att just de håller sig upprätta, står med båda fötterna på jorden. Men de förblir fångar hos sina förvillelser, och eftersom de inte erkänner dem blir dessa helt enkelt obehagligare för dem själva. 

På 1700- och 1800-talet förfogade moralisterna över ett helt skjul fyllt av banaliteter, men så stark var deras drift att hemlighålla det att de byggde in det i ett palats av stuck och spekulationer. Ett idealiskt palats stänger både ute och inne den upplevda erfarenheten. Därav övertygelsens kraft och den sublima tonen av uppriktighet hos föreställningarna om "den universella människan", låt vara att de ångestfyllda suckarna alltid tränger igenom. Analytikern anstränger sig för att undfly existensens successiva skleros genom fördjupning i tillvarons väsen – och ju mer han abstraherar sig från sig själv genom att ge uttryck för den förhärskande föreställningen i sitt sekel (den feodala illusion där Gud, kungamakt och värld är oupplösligt förenade), desto tydligare uppenbarar hans klarsyn livets dolda ansikte, desto mer "uppfinner" den vardagligheten.

Upplysningstidens filosofer påskyndar steget ner till det konkreta, i den måtto som det konkreta kommer till makten tillsammans med den revolutionära bourgeoisien. Från Guds ruiner faller människan ner i ruinerna av sin egen verklighet. Hur gick det egentligen till? Ungefär så här: tiotusen personer är övertygade om att ha sett fakirens rep stiga mot skyn, medan lika många kameror bevisar att det inte har höjt sig en tum. Den vetenskapliga objektiviteten vederlägger mystifieringen. Utmärkt, men vad är det att visa? En bunt rep utan allt intresse. Jag är föga hågad att välja mellan det tvivelaktiga nöjet att låta mig mystifieras och det trista begrundandet av en verklighet som inte angår mig. En verklighet som jag inte kan påverka – är det inte den gamla vanliga lögnen på nytt, mystifieringens yttersta stadium?

Analytikerna befinner sig hädanefter på gatan. Klarsynen är inte deras enda vapen. Deras tänkande löper inte längre risken att fängslas vare sig av gudarnas eller teknokraternas falska verklighet!
 
 

De religiösa lärorna döljer människan för henne själv, deras borg innesluter henne i en pyramidal värld där Gud befinner sig på toppen och konungen strax nedanför. Dessvärre räckte inte friheten på den unitära maktens ruiner den 14 juli till för att förhindra att själva ruinerna återuppstod som fängelse. När vidskepelsens slöja slets itu framträdde inte den nakna sanningen, som Meslier drömde om, utan ideologiernas klibbiga fågellim. Den uppstyckade maktens fångar kan bara söka skydd mot tyranniet i frihetens skugga.

Det existerar idag inte en handling, inte en tanke, som inte är insnärjd i de godkända idéernas nät. Oändligt små partiklar från den gamla mytens explosion singlar än idag ner över oss och sprider överallt ett damm av helighet, ett damm som för själen och livsviljan är som silikos. Tvångsåtgärderna har blivit mindre hemliga men tydligare, mindre maktfullkomliga men fler. Fogligheten är inte längre resultatet av prästerlig magi; den skapas av en mängd små hypnoser: information, kultur, stadsbyggnadskonst, reklam, finputsningar i all bestående och framtida ordnings tjänst. Det är som när Gulliver hade strandat i Lilliput; fjättrad från topp till tå var han fast besluten att slita sig loss och granskade noga allting omkring sig – minsta detalj, minsta ojämnhet i marken, ingenting var för ringa om räddningen kunde bero därpå. Frihetens möjligheter föds ur det mest välbekanta. Och har det någonsin varit annorlunda? Konsten, etiken, filosofin – alla bekräftar de det: under ordens och begreppens skrovliga yta ligger alltid missanpassningens levande verklighet på lur, beredd att springa fram. Eftersom varken gudar eller ord längre förmår att i all anständighet skyla detta banala faktum, så vandrar det naket omkring på järnvägsstationer och ödetomter; varje gång du vänder dig om söker det kontakt med dig, tar dig om axlarna, fångar din blick och dialogen kan börja. Man måste gå under med det eller bärga det hos sig själv. 
 
 

Allt för många lik kantar såväl individualismens som kollektivismens väg. I namn av två skenbart motsatta förnuftsskäl härjar ett och samma rövarband, råder ett och samma förtryck av den övergivna människan. Den hand som tystade Lautréamont ströp förvisso också Sergej Jesenin. Den ene dör i ett rum som tillhör hyreshajen Jules-François Dupuis, den andre hänger sig på ett förstatligat hotell. Överallt besannas lagen: "Din egen vilja äger inget vapen som inte vänds mot dig själv, så fort det råkar i händerna på andra". Om någon säger eller skriver att hädanefter måste det praktiska förnuftet uteslutande grundas på individens rättigheter, så dömer han sig själv med sitt förslag om han inte omedelbart uppmanar åhöraren eller läsaren att själv bevisa detta i handling. Ett sådant bevis kan bara levas, formuleras inifrån. Därför måste allt i de anteckningar som följer prövas och korrigeras av var och ens omedelbara erfarenhet. Ingenting är så värdefullt att det inte kan göras om på nytt, inget är så rikt att det inte oupphörligen kan berikas ytterligare.
 
 

I privatlivet skiljer vi självklart på vad en människa tänker och säger om sig själv och vad hon i själva verket är och gör; på samma sätt har vi alla lärt oss att skilja de politiska partiernas fraseologi och messianska anspråk från deras organisation och verkliga intressen – vad de tror sig vara och vad de är. De illusioner som en människa odlar om sig själv och andra är inte i grunden annorlunda än de som grupper, klasser och partier upprätthåller kring och i sig själva. Tvärtom – även då de tycks stå i motsättning till varandra rinner de upp ur samma källa: de förhärskande idéerna, som är den härskande klassens idéer. 

Vare sig de omfattar hela mänskligheten eller varje enskild individ, så är ismernas värld aldrig annat än en värld tömd på sin verklighet, en lögnens fasansfullt verkliga förförelse. Det trefaldiga krossandet av Kommunen, Spartakiströrelsen och det röda Kronstadt (1921) har en gång för alla visat vilket blodbad tre ideologier om frihet för med sig: liberalismen, socialismen, bolsjevismen. För att detta skulle kunna bli allmänt erkänt och förstått krävdes emellertid att bastard- eller hybridformer av dessa ideologier öppet demonstrerade sin medfödda ohygglighet: koncentrationslägren, Algeriet under Lacoste, Budapest. De stora kollektiva illusionerna, som idag är närmast anemiska efter allt blod som har spillts i deras namn, har ersatts av tusentals småideologier som konsumtionssamhället saluför i form av lika många själsdödande som bärbara apparater. Måste lika mycket blod flyta för att bevisa att tiotusen nålstick dödar lika effektivt som tre dråpslag.
 
 

Vad har jag att göra i en aktionsgrupp som tvingar mig att redan i farstun hänga av mig – ja, jag säger inte mina idéer eftersom det snarast vore de som skulle ha fört mig dit – utan de drömmar och begär som jag aldrig skiljs från, min vilja att leva sant och gränslöst? Att byta isolering, att byta monotoni, att byta lögn – vad skulle det tjäna till? Där illusionen om verklig förändring överges blir en simpel förändring av illusionen outhärdlig. Men just så ser det ut: ekonomin ökar oupphörligen konsumtionen – och att konsumera utan uppehåll innebär att byta illusion i en allt snabbare takt som pö om pö upplöser illusionen om förändring. Till sist står man där ensam,  oförändrad, stelnad i den tomhet som en kaskad av prylar, personbilar och pocketböcker skapar.

Människor utan fantasi tröttnar på den utbasunerade vikten av bekvämlighet, kultur och fritid, på det som förstör deras fantasi. Detta innebär inte att man tröttnar på bekvämlighet, kultur eller fritid i sig, utan på det bruk som görs av dessa företeelser, vilket är precis det som hindrar oss från att njuta av dem.

Överflödssamhället är ett samhälle av voyeurer. Åt envar hans eget kalejdoskop, en enkel fingerrörelse och bilden förändras. Det är vinst varje gång: kyl och frys, en Volvo, en TV, en befordran, tid tillgodo… Sedan tar det monotona i att konsumera bilder över, kastas tillbaka till det monotona i den handling som framkallar dem, till den lätta vridningen på tummen och pekfingret som håller om kalejdoskopet. Det fanns ingen Volvo, bara en ideologi mer eller mindre utan sammanhang med bilen som maskin. Berusad av "Johnny Walker, elitens whisky" upplever man alkoholens och klasskampens verkningar i en sällsam blandning. Roligare än så här blir det inte, det var det hela! Det ideologiska skådespelets monotoni kastas nu tillbaka till passiviteten i livet, till överlevandet. Bakom de prefabricerade skandalerna – skandalösa vinster eller politiska skandaler – avslöjas en positiv skandal: den att handlingarna har berövats sin substans till förmån för en för var dag allt mer avskyvärd illusion, som har förlorat all dragningskraft. Handlingar som har blivit futtiga och avslagna efter att ha hållit liv i lysande kompensatoriska fantasier, handlingar som har utarmats efter att ha berikat spekulationer i en föregivet finare värld där de har städslats som tjänstehjon under det vanhedrande epitetet "triviala" eller "banala", handlingar som idag är befriade och trötta, beredda att låta sig vilseföras på nytt eller duka under av svaghet. Här är de i er alla, välbekanta, sorgliga, på nytt överlämnade åt den omedelbara och rörande verklighet som är deras "spontana" miljö. Och här är ni, förvillade och engagerade i nya plattityder, i ett perspektiv där nära och fjärran sammanfaller.
 
 

I sin konkreta och taktiska form utgjorde begreppet om klasskamp den första omgrupperingen av de påfrestningar som människan upplever som enskild individ; den föddes ur den malström av lidanden som uppstod överallt i industrisamhällena, då mänskliga relationer inskränktes och anpassades till utsugningens mekanismer. Den är sprungen ur en vilja att förvandla världen och förändra livet.

Ett sådant vapen måste ständigt justeras på nytt. Men vände inte Första Internationalen konstnärerna ryggen genom att grunda sitt projekt uteslutande på arbetarkrav? Och detta fastän Marx själv hade visat i hur hög grad det angick alla som – i sin vägran att vara slavar – eftersträvade ett rikt liv och en hel mänsklighet? Lacenaire, Borel, Lassailly, Büchner, Baudelaire, Hölderlin – fanns inte också där eländet och dess radikala förkastande? Vare därmed hur som helst, men detta misstag (från början kanske förlåtligt – jag bryr mig inte om vilket) återkom mindre än ett sekel senare i svindlande omfattning. Då slukades produktionsekonomin av konsumtionsekonomin, och utsugningen av arbetskraften globaliserades genom utsugningen av den vardagliga kreativiteten. Det är samma energi som berövas arbetaren på jobbet som under hans lediga timmar, och det är den som får maktens hjul att gå runt – fromt smorda som dessa därtill är av formella protester från den gamla teorins vapendragare.

De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen