Offret

Det finns en offrets reformism som ingenting annat är än ett offer åt reformismen. Humanistisk självstympning och fascistisk självdestruktion leder ända till ett val av döden. - Varje rättfärdig Sak är lika omänsklig. - Överallt där det finns en förevändning att revoltera manifesterar sig livsviljan mot masochismens farsot; i skenbara delkrav förbereder den revolutionen utan namn, vardagslivets revolution (1). - Vägran till offer innebär vägran till prissättning; individen är ingen handelsvara. - Tre strategiska reträtter står redan det frivilliga offret till buds: konsten, de stora mänskliga känslorna, nuet (2).
 
 

Där styrkan eller lögnen misslyckas med att knäcka och tämja människan sätts förförelsen in. Hur fungerar då maktens förförelsetrick? Jo, tvånget sveps in i lögnens goda samvete, i den hederliga människans  masochism. Vad som i själva verket är en kastrering tvingas hon att kalla  för en medfödd gåva, och detta val mellan olika pådyvlade bördor måste hon måla i frihetens färger. "Känslan av att ha gjort rätt för sig" förvandlar var och en till sin egen aktningsvärde bödel.

Jag har i Grundläggande Banaliteter (internationale situationniste # 7-8) visat hur dialektiken i förhållandet mellan herre och slav medförde att slavens verkliga offer kom att inbegripa herrens mytiska offer. Den ene offrade andligen sin verkliga makt för statens bästa, medan den andre materiellt sett offrade sitt verkliga liv för en makt som han bara skenbart deltog i. Det allmänna skenets utbredda väv eller, om man så vill, den primära lögn som rörelsen för ett monopoliserat tillägnande till en början kräver (tillägnandet av ting genom tillägnandet av människor) tillhör ju oupplösligen offrets dialektik och grundlägger sålunda den ökända avskildheten.  Filosofernas misstag bestod i att de snickrade ihop en ontologi och idén om den eviga människan av vad som bara var en social olyckshändelse, en möjlig nödvändighet. Nu anstränger sig historien för att likvidera det absoluta tillägnandet, ty detta svarar inte längre mot de förhållanden som kom det att uppstå. Misstaget, som ju har underblåsts metafysiskt, fortsätter emellertid att ge profit åt herrarna, åt den evigt härskande minoriteten.
 
 

Offrets missöde förenar sig med mytens. Det borgerliga tänkandet avslöjar dess materiella stomme, drar ner den i skiten och smular sönder den. Dock utan att likvidera den, ty det skulle innebära att borgarklassen slutade exploatera, dvs. slutade att existera. Arbetsfördelningens skådespel är bara en fas i mytens upplösning, en upplösning som idag påskyndar konsumtionsdiktaturen. På samma sätt fullbordas det gamla offret/gåvan, som är lierat med världskrafterna, genom att det förlorar sig i ett offer/byte - prissatt enligt socialministeriets tariff och de demokratiska lagarna. Offret inger mindre och mindre fanatism på samma sätt som ideologernas jämmerliga show blir allt mindre förförisk. Man ersätter inte ostraffat frälsningens mäktiga brunst med små privata onaneringar. Man kan inte kompensera det vanvettiga hoppet om någonting bortom bergen med en befordringskalkyl. Fosterlandshjälte, arbetshjälte, kylskåpshjälte, avbetalningshjälte… de kinesiska krukmakarnas ära är sprucken.

Det tar emot. Att jag snart kommer att slippa ett ont kan aldrig trösta mig för att jag måste stå ut med det just nu. Överallt prisas offrets dygd. De ekumeniska byråkraterna förenar sig med de röda prästerna. Vodka och Kristi tårar. Inte bara en dolk mellan tänderna, utan också Kristi dräggel! Offra er med glädje, mina bröder! För Saken! För Ordningen! För Revolutionen! För Partiet! För fackföreningen! För biff med sås!

Förr använde socialisterna ofta dessa berömda ord: "Man tror att man dör för fosterlandet, men man dör för kapitalet". Deras arvtagare gisslas nu av liknande formuleringar: "Man tror att man slåss för proletariatet, men man dör för dess ledare", "Man tror att man bygger för framtiden, men man blir precis som stålet bara en komponent i en femårsplan". Och efter att ha kastat fram dessa slagord, vad gör då den revolterande vänsterns unga turkar? Jo, de ställer sig i en Saks tjänst, den "bästa" av alla Saker. Sin kreativa tid tillbringar de med att distribuera flygblad, klistra upp affischer, gå i demonstrationståg och skjuta skulden på stadsfullmäktiges ordförande. De utövar sin militantism. Man måste ju handla, när andra tänker åt en. Offrets låda saknar botten.

Den bästa av alla Saker är den i vilken man mest förlorar sig till kropp och själ. Förnekar man de lagar som reglerar viljan att leva, sitter man där med dödens lagar. Dödens eller livets sida måste vinna; det finns inget mittemellan: ingen möjlig kompromiss på medvetandets nivå. Antingen måste man försvara det ena helt och håller eller också det andra helt och hållet. Den absoluta Ordningens ursinniga anhängare - carlister, nazister, chouanister - har då med tjusig konsekvens visat att de står på dödens sida. Åtminstone är ropet Viva la muerta! rakt på sak och utan onödiga krusiduller. Men reformisten, han som är för en död i små portioner, långtråkighetens socialist, saknar tom. en absurd hederskänsla för den totala förstörelsens estetik. Han förmår bara dämpa begäret att leva, få det att skrumpna, så att det genom att vända sig mot sig självt blir till ett begär att förgöra och förgöras. De är bara till graden motståndare i utrotningens läger: i namn av den graderade makten, i namn av den gradvisa döden.

De som är anhängare av ett absolut offer för Staten, Führern, Saken - alla dessa stora livsföraktare - har sin ursinniga livsinställning gemensam med dem som sätter sig upp mot försakelsens alla moraler och tekniker - vilket är en antagonistisk lustkänsla, som på sätt och vis är lika häftig som festen. Det verkar som om livet så spontant är en fest, att det tar sig av daga i ett enda hugg som i sig rymmer allt ljus det har berövats, om det torteras av en monstruös asketism. Den dödsögonblickets fest som erfars av asketiska legionärer, legosoldater, fanatiker och snutar är esteticerad och liksom fixerad inför en evig fotoblixt. Bigeards fallskärmsjägare, som går i döden av estetiska skäl som stjärnbeprydda statyer, är kanske medvetna om sin yttersta hysteri. Estetiken är förvisso en sklerosens fest, berövad all rörelse och skild från livet som ett jivarohuvud; den är dödens fest. Vad som är estetik, vad som är pose, svarar mot vad som är dött, vad som mystifierar vardagslivet. Varje apokalyps bär på dödens skönhet. Oh, du schweizergardets sång som Louis-Ferdinand Celine har fått oss att älska.

Kommunen slutade inte som en apokalyps. Nazisterna, som drömde om att ta med sig hela världen i sitt fall, och kommunarderna, som satte Paris i lågor, står lika långt ifrån varandra som den totala döden - vilken på ett brutalt sätt bekräftades - står långt ifrån det totala livet - vilket på ett brutalt sätt förnekades. De förstnämnda begränsade sig till att släppa lös en process som humanisterna hade satt igång genom att lära ut försakelse och förnekande, och vars följdriktiga konsekvens ledde till utrotning. De sistnämnda förstod däremot att man inte kan avstå från ett liv som har byggts upp i begärens njutning; de förstod att det känns skönare att helt och hållet förstöra detta liv än att behöva se det vanställas; de förstod att det är roligare att försvinna in i njutningens levande fest än att genom att ge vika en enda tum behöva ge vika över hela linjen.

Om man bortser från det svulstiga i ropet "Hellre dö upprätt än att leva på knä" - som stalinisten Iburri helt oegentligt kläckte ur sig - så tycks det mig på ett suveränt sätt uttrycka en särskild typ av självmord: ett lyckligt sätt att ta farväl på. Och vad som gällde för Kommunen gäller för den enskilde individen. 

Mot trötthetens självmord, mot försakelsen som bekransar de andra. Att för sista gången brista ut i en skrattsalva à la Cravan. En sista sång à la Ravachol.
 
 

Revolutionen upphör i samma stund som man måste offra sig för den. Missförstå den och göra den till en fetisch. De revolutionära ögonblicken är fester där det individuella livet firar sin förening med det pånyttfödda samhället. Här klingar ropet om att man ska offra sig som en själaringning vid ett dödsfall. Den Vallés som skrev: "Om de resignerades liv inte räcker längre än rebellernas kan man lika gärna bli rebell i namnet av en idé", nöjde sig med sitt förslag. Den Vallés som slogs för Kommunen är först och främst ett barn. Därefter denne student som i en enda lång söndag tog igen det förgångnas eviga veckor. Ideologin är stenen på rebellens grav. Den ska hindra honom från att återuppstå. 

När den upproriske börjar tro att han slåss för något högt och värdigt slutar den auktoritära principen att darra. Mänskligheten har aldrig lidit brist på argument varför man ska försaka det mänskliga. Och detta så till den grad att det hos somliga har uppstått en verklig reflex till att böja nacke, en oförnuftig rädsla för friheten, en masochism som är närvarande överallt i vardagslivet. Med vilken bitter lättnad överger man inte en önskan, ett begär, sitt verkliga jag. Med vilken passivitet, med vilken slapphet, accepterar man inte att leva för något, handla för något, allt under det att ordet "sak" överallt dyker upp med sin dödvikt. Då det inte är lätt att vara sig själv, abdikerar man så gärna för första förevändning man kan få tag i: kärlek till barn, kärlek till att läsa, kärlek till kronärtskockor. Önskan att få tag i ett botemedel trängs helt undan av sjukdomens abstrakta allmängiltighet.

Friheten bryter sig emellertid en väg också genom förevändningarna. Är det inte festens stämning som uppstår och kommer till medvetande när man går i strejk för högre lön eller då man gör uppror? I samma stund som jag skriver detta utför tusentals arbetare sitt vanliga arbete eller tar till vapen, lyder instruktioner eller en princip och i grund och botten är det att förändra användandet av sina liv som de passionerat ägnar sig åt. Att förändra världen och att återfinna det sanna livet är de revolutionära ögonblickens verkliga mål. Det är kravet ingen teoretiker kan skapa, då det ensamt är grunden för ett skapande i poesi. Revolutionen pågår vareviga dag gentemot de specialiserade revolutionerna. Det är en revolution utan namn, liksom allt som kommer åter från det upplevda och som varje dag förbereder sitt explosiva sammanhang i gester och drömmar.

Alltmedan dagarna segar sig fram går inget problem upp mot mina svårigheter att skapa ett begär, att tillfredsställa en önskan och att sätta ihop en dröm, som liknar den som ryms i mitt sinne under natten. Det som plågar mig är mina ofullbordade handlingar och inte den mänskliga rasens framtid, världens tillstånd år 2000 eller andra små abstrakta tvättbjörnar. När jag skriver så är det varken "för andra", som man brukar säga, eller för att driva bort dessa spöken med besvärjelser. Jag knyter samman orden ett och ett för att på så sätt komma upp ur den isoleringens avgrund, som just ni andra måste dra mig upp ur. Jag skriver med otålighet och av otålighet. För att leva utan dödtid. Jag vill inte veta något om er andra, som inte först och främst angår mig själv. Ni måste befria er från mig så som jag från er. Vårt projekt är gemensamt. Det är uteslutet, att projektet med den totala människan någonsin ska kunna byggas upp på en inskränkning av individen. Det finns inte en gpd respektive en dålig kastrering. De unga generationernas apolitiska våld samt deras förakt för konstens, ideologins och kulturens alla hyllor med reavaror bekräftar detta i handlingar: det individuella förverkligandet kommer att iscensättas kollektivt enligt principen: "var och en står sig själv närmast". Och det på ett radikalt sätt.

På det stadium av skrivkonsten där man fordom sökte ge förklaringar, vill jag hädanefter att man når fram till ett sätt att göra upp räkningen på.
 
 

Att vägra offra sig är att vägra kontrollera räkningen. Det finns inget i detta universum som kan omvandlas i pengar, eller vad det vara månde, som går upp emot att vara människa. Det är inte möjligt att reducera individen; hon kan förändras, men inte bytas ut. Bara ett hastigt ögonkast på den sociala reformationens rörelser är nog för att övertyga om detta: aldrig har de krävt att schackrandet och offret skulle rensas bort, aldrig har de satsat sin ära på att göra det mänskliga mänskligt. Varje gång slaven gör det möjligt för sig själv att uthärda sitt slaveri hjälper han sin herre att stjäla.

Vägen mot socialismen: ju mer man slås i bojor av reifikationens vidriga relationer desto mer förvärras den humanitära frestelsen att på ett motsvarande sätt vanställa allt. Och under det att den förnedrande dygd som kräver att man ska försaka och offra sig växer sig allt större och leder fram till en radikal vägran gentemot allt, så försöker idag en del sociologer – det moderna samhällets snutar – att leta sig fram till en mera subtil form av offret: det överspända gyckelspel som heter konst.
 
 

De stora religionerna förstod att förvandla det eländiga jordelivet till en vällustig väntan; jämmerdalen mynnade ut i det eviga livet i Gud. Vad som enligt borgerlig konstuppfattning kallas konst har föskaffat sig privilegiet att vara den som utdelar den eviga saligheten – och den gör det bättre än Gud. Efter konsten-i-livet-och-i-Gud hos de enhetliga regimerna (den egyptiska bildhuggarkonsten, den negroida konsten…) kommer en konst som kompletterar livet, en konst som ersätter Gud (Grekland på 300-talet, Horatius, Ronsard, Malherbe, romantikerna…). Katedralbyggarna var lika ointresserade som de Sade av att gå till eftervärlden. De ville försäkra sig om frälsningen i Gud, som de Sade om frälsningen i sig själv, och traktade inte efter att bli bevarade i historiens muséer. De arbetade för ett högre tillstånd i varat och inte för att bli beundrade i år och sekler.

Historien är den borgerliga spiritualitetens jordiska paradis. Inträdesbiljetten är dock inte varan utan i stället det som verkar vara gratis, konstverkets offer och det som undslipper kapitalets omedelbara ackumulationsbehov: filantropens välgörenhet, patriotens heroism, militärens segrar, poetens och den lärdes litterära och vetenskapliga verk… Men själva uttrycket "göra ett konstverk" är ambivalent. Det innefattar dels artistens upplevda erfarenhet, dels övergivandet av denna upplevda erfarenhet för en abstraktion av skapande substans: den estetiska formen. Det är på detta sätt som konstnären offrar sin upplevda intensitet, skapandets ögonblick, för sitt skapande objekts varaktighet, för sitt namns oförgängliga fortbestånd och för sin egen lilla gravsten på muséernas ärorika kyrkogård. Är det inte konstnärens vilja att göra bestående verk som hindrar skapandet av livets oförgängliga stunder?

Ska sanningen fram så dukar konstnären – bortsett då från akademiernas slapptaskar – inte helt och hållet under för den estetiska rekuperationen. När konstnären – och alla som försöker leva är konstnärer – offrar sitt omedelbart upplevda för ett vackert sken, så förverkligar han också sin önskan att öka sin del av drömmarna i de andra människornas objektivitet. I denna bemärkelse anvisar han det skapade tinget uppgiften att fullborda sitt eget individuella förverkligande i kollektivet. Kreativiteten är till sitt väsen revolutionär.

Det ideologiska, artistiska och kulturella skådespelets funktion är att förvandla spontanitetens vargar till kunskapens och skönhetens herdar. Antologierna är kantade med agitationstexter, muséerna stensatta med skrik på uppror; historien bevarar dem så väl i sin konserveringsvätska att man glömmer bort att se och höra dem. Och här verkar plötsligt konsumtionssamhället som en välgörande upplösningsvätska. Idag uppför konsten bara plastkatedraler. Det finns inte längre någon estetik som inte försvinner under konsumtionsdiktaturen, redan innan den lärt känna sina övermäns verk. Konsumtionslagen heter omognad. Det är bildens imperfektion som tillåter dess snabba förnyelse. Detta enda villkor, som bestämmer estetikens så plötsliga utbrott, beror på det omedelbara överbud, som ett verk för med sig i denna skådespelets konstnärliga upplösning. Bernard Buffet, Georges Mathieu, Alain Robbe-Grillet, Pop Art och Beatles kan köpas med förbundna ögon i varuhusen. Det är lika löjligt att idag satsa på ett verks bestånd som att satsa på Standard Oils eviga värden.

När de mest avancerade sociologerna hade börjat fatta att konstverket hade blivit ett marknadsvärde, och att konstnärens berömda kreativitet hade tagit omvägen häröver, fann de att man måste återvända till konstens ursprung, till vardagslivet. Men inte för att förändra det – det var ju inte deras jobb – utan för att därur rota fram en ny estetik, som skulle undslippa försäljningsmekanismen tack vara att den själv inte ville bli såld eller köpt. Som om man inte kunde konsumera på platsen! Resultatet är känt: sociodramer och happenings, vilka gör anspråk på att organisera åskådarnas omedelbara deltagande. Men dessa deltar bara i intighetens estetik. Skådespelets modenycker kan bara uttrycka vardagslivets tomhet. Vad kan ur konsumtionssynvinkel vara bättre än en tomhetens estetik? Blir inte värdenas upplösning, allt eftersom denna fortskrider i allt snabbare takt, den enda möjliga typen av förströelse? Gaget består i att omvandla den ideologiska och kulturella tomhetens åskådare till dess organisatörer; att fylla ut skådespelets livlöshet med åskådarnas obligatoriska deltagande, med den passiva agenten par excellence. Happeningen och dess derivat kan förse samhället av slavar utan herrar, som cybernetikerna håller på att koka ihop åt oss, med det skådespel utan åskådare som detta kräver. För konstnärerna i ordets strängaste bemärkelse är den absoluta rekuperationens totala väg fullständigt utstakad. De går in i specialisternas stora korporation tillsammans med museiintendenter och andra charlataner. Bernard
Buffet, Georges Mathieu, Alain Robbe-Grillet, Pop Art och Rolling Stones. Makten ska belöna dem för att de på detta sätt har förstått att använda sina talanger till att måla passivitetens gamla villkor i nya, förföriska färger.

Betraktar man vardagslivet ur maktens synvinkel är det bara ett lapptäcke av medelmåttighet och försakelse. Det är verkligen tomt. En vardagslivets estetik skulle göra var och en till denna tomhets organisationsartist. Den officiella konstens sista sprittning kommer att bestå i att i teurapeutisk form modellera fram vad Freud med en misstänkt förenkling kallade för "dödsinstinkten", dvs. den lyckliga underkastelsen inför makten. Överallt där inte livsviljan spontant utvecklas ur den individuella poesin breder skuggan av den korsfästa paddan från Nazaret ut sig. Att rädda den konstnär som finns i varje människa ska inte ske genom att man återgår till de former av artisteriet som domineras av offervilja. Allt måste göras om från grunden.
 
 

Surrealisterna – åtminstone en del av dem – förstod att konstens enda giltiga upphävande låg i det upplevda: i ett verk som ingen ideologi med sin lögns totalitet kan rekupera. Den hängivenhet och foglighet de visade mot det kulturella skådespelet är känd. Dock är det sant att dagens konst-  och tankeupplösning erbjuder mindre fara för estetisk rekuperation än vad var fallet på 1930-talet. Dagens konjunktur bara förstärker den situationistiska agitationen.

Det har förvisso skrivits långa epiloger – och det just alltsedan surrealisterna – om hur sorgligt det är att vissa idylliska relationer som kärlek, vänskap och gästfrihet har försvunnit. Detta ska dock inte missförstås: nostalgin kring det förgångnas mänskliga dygder beror endast på vilken funktion som nödvändigheten av att fiska upp idéer om offret (som inte får ifrågasättas alltför mycket)  spelar. Hädanefter ska vänskap, kärlek, gästfrihet och solidaritet bara finnas där det finns försakelse. Detta har uttryckts på ett perfekt sätt av Brecht i följande anekdot: "MK berättade till glädje för alla som lyssnade följande historia, som handlar om hur man bäst hjälper sina vänner: tre ungdomar kom till en arab och berättade: ‘Vår far har dött. Han lämnar 17 kameler efter sig och säger i sitt testamente att den äldste av oss ska ha hälften, den näst äldste en tredjedel och den yngste en niondel. Vi har inte kunnat komma överens om hur vi ska dela. De får bestämma det för oss.’ Araben tänkte efter och sa: ‘Jag är av den uppfattningen att ni har en kamel för lite. Jag har en – det är den enda jag har – men den står till ert förfogande. Ta den, dela och kom sedan tillbaka till mig med vad som blir över.’ De tackade honom för denna väntjänst, tog med sig kamelen och delade de arton djuren: den äldste fick hälften, dvs. nio stycken, den näst äldste en tredjedel, dvs. sex stycken, och den yngste en niondel, dvs. två stycken. När de förde bort sina djur blev det till deras häpnad en kamel över. De återlämnade denna till sin gamle vän och tackade honom än en gång. MK sa att detta var ett bra sätt att göra väntjänster på, ty ingen hade behövt offra sig." Exemplet kan utsträckas till hela vardagslivet som en odiskutabel princip.

Det gäller inte att välja konsten att offra sig framför konstens offer, utan förvisso att välja ett slut på offrandet som konst. Överallt kan man se en insikt om livet och ett skapande av situationer tränga sig fram, och överallt förvanskas alltsammans av den förfalskade människan.
 
 

Dagens offrande är kanske det yttersta stadiet i en rit som har lemlästat människan alltsedan den dag hon uppträdde på jorden. Varje minut vittrar sönder till det förgångnas och framtidens damm. Bara i njutningen ägnar vi oss åt det vi gör. Det vi tänker göra och det vi har gjort utgör grunden för ett nu av evig antinjutning. Det förgångnas och framtidens kult är lika reaktionära såväl i den kollektiva historien som i den individuella. Allt som ska göras måste göras i nuet. Många tror att en person som håller på att drunkna just i dödsögonblicket liksom ser hela sitt liv på film. Och jag håller för visst att det finns intensiva ljuspunkter i ens liv då livet framstår som förtätat och tar sats på nytt. Framtiden, det förgångna – dessa historiens stackars skolbarn – skyler bara över offret i nuet. Byt inte ut någonting, vore det så mot en sak, framtiden eller det förgångna. Lev intensivt för dig själv i njutningen utan gränser och i medvetande om att det som radikalt gäller för dig, gäller för alla. Och framför allt denna lag: "Lev som skulle du dö i morgon".