"OM JAG DRAR EN VINSTLOTT PÅ LITTERATURENS LOTTERI", skrev Stendhal, "så kommer jag att bli läst om hundra år."

Det är inget tvivel om att det kan ta lång tid för en utslagsgivande författare att nå sina läsare. Ett gott exempel är Robert Walser, som med början tio år efter sin död långsamt, långsamt har uppmärksammats som den märklige skriftställare han är.

Noga taget är det Kafka-intresset som har berett väg för Walser; han har erkänts som förebild och plötsligt upptäckte man att han var något mycket mer: en sällsam särling i den tyskspråkiga litteraturen och en av dess allra finaste stilister.

Robert Walser var schweizare, född i Biel 1878 och uppvuxen i en tämligen burgen familj, i vars solitt ljusa fasad det dock fanns mörkare ränningar: sinnessjukdom härjade i släkten.

Tidigt fick den unge Robert smak för att läsa och skriva, och då han 1892 slutade realskolan och tog den första av sina otaliga anställningar som commis, bokhållare, på en bank i Bern, hade han redan knåpat ihop några dramoletter.

Snart gav sig den oro tillkänna som skulle komma att prägla Walsers hela liv. Oförmögen att finna sig tillrätta bytte han anställningar och vistelseorter med en frenesi som inte kan vara utan innebörd. Man vet att han mellan 1896 och 1899 bodde på sjutton olika adresser och att han däremellan ömsom levde bohemliv, ömsom företog långa och ensamma fotvandringar.

1904 utkom Walsers förstlingsverk, Fritz Kochers Aufsätze, en märklig bok såtillvida att Walser redan här har funnit den form som skulle bli hans slutgiltiga och i vilken han uppnådde ett oöverträffat mästerskap. Rent formellt sönderfaller boken i två hälfter. Den första består av ett antal "skoluppsatser", föregivet skrivna av en brådmogen och förtidigt död skolgosse, vars troskyldiga framställning av vuxenvärldens fördomar och egna upplevelser skär rakt igenom en borgerlig uppfostrans lögner och förtiganden. Den  andra delen består av tre stycken "småprosa" - just den form som är så egen för Walser.

Enkelt uttryckt tar Walser helt sonika en företeelse i sinnevärlden eller i fantasin och skriver vad som faller honom in. Ur vägen för ett infall, en association, går han sällan, samtidigt som hans inställning till det skrivna är utpräglat självironisk. Man måste här ha klart för sig att Walser var en outsider, en man som tänkte själv och gärna och därtill en gudabenådad och ytterst medveten stilkonstnär. Hans estetik dansar i sanning på lätta fötter.

Hans element är helt enkelt språket och han upphör aldrig att leka med det. I stället för långrandiga utläggningar ett citat, slutorden i småprosastycket Der Wald (Skogen): "Skogen är så djup, så stor, så vidsträckt, så mäktig, så stark och så full av prakt. Det gläder mig: jag önskar människorna detsamma."

Ska man peka på en brist hos Walser måste det bli denna: oförmåga till stor och bred komposition. Det framgår klart av hans tre romaner från tiden i Berlin 1905-1911, Geschwister Tanner, Der Gehülfe och Jakob von Gunten (den senare fint översatt till svenska av Ulrika Wallenström, Norstedts 1980). Samtliga utgör de en utvidgning av Walsers småprosa. Huvudpersonerna betraktar sin omvärld och reflekterar över den och livet; allting flyter, inte mycket händer.

Den stora publiken ställde sig helt oförstående till Walsers stilkonst, men några av hans samtida kolleger fascinerades av dessa förklädda inre monologer - man kan förutom Kafka nämna Morgenstern och Musil.

I Berlin drabbades Walser av den första allvarliga själskrisen och 1913 återvände han till Schweiz, utvecklade sin stilart ytterligare, skrev mängder för tidningarna och publicerade sig då och då i bokform fram till 1925, då han gav ut sin kanske mest formfulländade skapelse, småprosasamlingen Die Rose.

Den följdes av en ny kris. Walser utträdde ur författarsällskapet ("det skrivs alldeles för mycket") och tog avstånd från den litterära världen. Han började dricka allt mer (åtminstone sprit), levde en enstörings liv och misslyckades vid några tillfällen med att ta livet av sig. 1929 ägnade Walter Benjamin honom en senkommen äreräddning, men det var för sent. Samma år intogs Walser för återstoden av sitt liv på sinnessjukhus, där han 1933 slutade skriva för gott.

Läkarnas diagnos tydde på schizofreni, men så småningom frågade de sig om Walser över huvud taget var sjuk. Själv vägrade han dock att låta sig utskrivas (sjukhusvistelsen bekostades av familjen som tycks ha varit rätt nöjd med sakernas tillstånd - man kan jämföra med Eric Hermelins öde om man så vill). År 1936 uppsöktes Walser av den litteräre mångsysslaren Carl Seelig, som så småningom blev hans förmyndare, vän och biograf, och som också föranstaltade en Walser-renässans i mitten av femtiotalet.

Något annat umgånge än med Seelig hade han inte fram till sin död under en enslig promenad i sjukhusomgivningarna den 26 december 1956. Han hittades på rygg, raklång i snön. Hatten låg bredvid.

Kvar finns ett överdådigt och splittrat livsverk. Das Gesamtwerk, som gavs ut av Kossodo i Genève 1966-72 innehåller cirka 600 små pärlor av småprosa från allsköns tidningar och tidskrifter, och därtill har ett par tyska litteraturforskare lyckats dechiffrera och låtit publicera delar av Walsers egensinniga mikroskrift.

Allt genomsyras av hans lekfulla hållning till språket, av en förgörande och fruktbar självcentrering som är Walsers egen, där polerna utgörs av suverän frihet och isolering. I spänningen däremellan är berättaren ömsom situationens herre, ömsom anfäktad av ett avgrundsdjupt främlingskap. Och det mest fascinerande av allt: detta behag varmed Walser låter sin självironi upplösa spänningen.