JAG HAR NOG REDAN BESKRIVIT detta sceneri, man jag ska ta och göra det en gång till. Mitt ute på sjön sitter en man och en kvinna i en julle. På mörka himlen högt därovanför står månen. Natten är varm och stilla och lämpar sig väl för drömska kärleksäventyr. Är mannen i jullen en förförare? Är kvinnan den lyckliga, förtrollade, förförda? Därom vet vi intet; det enda vi kan se är hur de båda kysser varann. Det mörka berget vilar som en jätte i det skimrande vatnet. Vid stranden ligger ett slott eller en herrgård, det lyser från ett fönster. Inte ett ljud, inte en ton. Allt är insvept i svart och ljuv tystnad. Stjärnorna glittrar högt där uppe på himlen och också djupt inunder oss från den himmel som vilar i vattnets spegel. Vattnet är månens väninna, hon har dragit honom till sig och nu möts vatten och måne i en kyss som vän och väninna. Månen har trängt ner i vattnet likt en ungersven skön i farornas flod. Han speglar sig däri så som ett vackert, kärleksfullt hjärta speglar sig i ett annat kärlekstörstande hjärta. Det är härligt att skåda månens likhet med en älskare, rusig av njutning, och vattnets likhet med hans käresta som lyckligt famnar hans kropp, slår armarna om hans hals. Mannen och kvinnan sitter alldeles stilla i båten. En lång kyss håller dem fångna. Årorna vilar overksamma på vattnet. Blir de lyckliga, kommer de att bli lyckliga, de två som sitter där i jullen, de två som kysser varann, de två som månen belyser, de två som älskar varann?

Ur Kleine Dichtungen, 1919