SÅ STILLA NI ÄR, ni kära, späda blommor. Ni flyttar er inte ur fläcken, har varken ögon eller öron och tar väl er heller aldrig en promenad, vilket ju ändå är ganska skönt. Ibland ser det ut som om ni skulle kunna tala (men just inget mer), men ändå har ni känsel och känslor. Ofta har det tyckts mig som om ni grubblade och var fyllda av allehanda tankar. Tvivelsutan misstar jag mig, men ändå tänker jag mycket på er och skulle gärna vilja leva bland er som en like bland likar, vara som ni med glädje, låta mig smekas av solskenet och vagga och gunga i vinden.