FÖR MÅNGA ÅR SEDAN, så kommer det för mig, företog jag om sommaren den första längre vandring under vilken jag, såvitt jag minns, såg mångahanda märkvärdiga och sköna ting. En ljus och enkel dräkt på kroppen, en mörkblå hatt på huvudet och en vandrarpackning i handen - det var hela min utrustning. Insydda i västfickan bar jag i form av en prydlig postväxel med mig mina sparade slantar i den friska, ljusa, vida världen. Jag mötte några raska pojkar på vägen och en av dem ropade hånfullt efter mig: "Vart ska den där långe drasuten ta vägen med sin lilla ränsel?"

Han anspelade på min ynka packning, som nog också föreföll bäraren och ägaren själv en smula skrattretande. Utan att bekymra mig stort om hånet, vilket ju inte kunde ha någon särskild betydelse, gick jag glatt vidare och medan jag så marscherade på föreföll det mig som om hela runda jorden rörde sig i min lätta takt. Allt tycktes vandra med vandraren: ängar, fält, åkrar, berg och slutligen också själva landsvägen.

Jag kände mig himmelskt väl till mods och lätt om hjärtat. Käckt gick jag vidare, med lika lätta som raska steg förbi allehanda människor, som allt emellanåt hälsade vänligt på mig unge, lycklige resande, vagabonderande vagant, vilket förpliktigade mig att i min tur vara artig. Är månne inte vänligheten vänlighetens moder?

Jag erinrar mig något vått, dimmigt och kyligt: det måtte väl ha varit den arla morgonstund som antastade mig med sin fukt; och även någonting som följde därpå, varmt och vitt och grönt: det var själva middagstimmen med vägens damm och torrt, bländande skarpt solljus över de gröna fälten.

Ett tag gick jag längs en flod, som så småningom vek av och in i en bergstrakt. Berg trädde mig till mötes med slottsruiner på de höga sluttningarna. Omväxling och enformighet växlade glatt, städer, borgar, berg, dalar och ensliga byar. Allt djupare flöt floden in i den trånga, mörka, vilda, kalla ravinen; bröt så oväntat åter fram ur klippig ensamhet och hopsnört lopp, rann bred som en slätt därifrån, skimrade och log, blå och vacker, stod likt en allvarlig, pålitlig och grön skog på sin trogna post och dök sedan åter plötsligt upp, trotsig som ett högt berg. Det sällsamma och äventyrliga hejdade sig med väl avvägda och lugna steg, och middagsljuset förvandlades mot kvällen i hemlighetsfullt, angenämt och högst önskvärt mörker, hettan i ljuv och älsklig kyla.

Då och då, när det var dags att ta in, övernattade jag i gamla värdshus, så exempelvis vid ett tillfälle i en sal, som tack vare sin väl tilltagna rymlighet och sin allvarliga och djupsinniga karaktär, mycket väl skulle ha lämpat sig som fest- och rådssal.

Jag stod, såvitt jag vet, en morgon på en ljuvlig kulle under ekar och blickade ner mot en liten vacker skogsstad, bergsstad, som blixtrade i solen inunder mig, och badade och lyste i dess skönsta värme. Åh, en sådan frisk och god glädje det är att vandra. Blott bekymmerslös glädje är verklig glädje.

Vilda och stormpinade trakter växlade med ljuvliga och stilla, och likaså fattiga, fula, öde och förfallna hus med anständiga, ordentliga och välskötta; och hela tiden roade sig den vandrande gesällen, den på sitt sätt lustige och försörjde landsstrykaren, å det grövsta med att uppmärksamt betraka de mångahanda uppenbarelser som kom inför hans ögon.

Än stod jag i tidig morgon kringränd av dagens klara ljus, än åter sent om kvällen i ett blekt och spöklikt sken, och så på nytt i bräckningen på någon underlig och sällsam kulle och där nedanför en morgonfrisk eller kvällstrött nejd.

Under en eller kanske två timmars tid vandrade jag i en så enslig, sällsam och fjärran dal, att jag samtidigt inbillade mig att en längesedan svunnen epok åter hade brutit in i världen och att jag var en vandrande, medeltida gesäll. Varmt var det, och ingen mänsklig boning så långt ögat kunde nå, inte minsta sken av idoghet, inte ett spår av arbete och bildning kunde skönjas. Den orörda naturen har en tjuskraft som är skrämmande coh undersam.

Mot slutet av vandringen regnade det oavbutet, så att jag med eller mot min vilja, glad eller nedslagen, nöjd eller missnöjd, men under alla omständigheter genomsur och plaskblöt kom fram till densammas mål.