HÄR KAN NI FÅ HÖRA författaren Walser ta till orda.

Till Herr Walser, författaren!

Så lyder adressen på till mig riktade brev, som ville vissa om mig måna personer påminna mig om mitt författarskap.

Är det kanske så att författeriet slagit sig till ro i mitt inre?

Är det kanske så att välmenande personer vill väcka mig till liv?

När jag t.ex. en gång som biträde upplevde "Der Gehülfe", sov författaren i mig mer eller mindre. Annars hade jag ju varit ett högst onaturligt biträde.

För att skriva "Geschwister Tanner" fick jag länge gå i väntans tider, vilket naturligtvis också omedvetet skedde. Jag skulle föredra att påminna författaren om människorna, i stället för om författaren. Författarskapet har ju sin upprinnelse i det mänskliga.

Jag vet att det finns människor som tycker att det författas alldeles för mycket. Liksom det t.ex. även målas alldeles för mycket.

Det är också min åsikt och därför är jag inte det minsta orolig för den tillfälligtvis skenbart sovande författaren Walser. Tvärtom gläder det mig att han tar det lilla lugna.

Hade jag själv vid den tid som jag verkligen var biträde en aning om att det ur detta stycke upplevelse skulle födas en "verklighetsroman", d.v.s. att det ur det verkliga verket skulle födas ett litterärt? Nej, inte den minsta!

Och likväl - redan då levde Walser, redan då sov han, redan då skrev han betänkligt lite. Men eftersom han ointresserat hängav sig åt upplevelsen, alltså var obekymrad om ett eventuelltt författarskap, d.v.s ännu inte skrev, så skrev han sin "Gehülfe" flera år senare, d.v.s. efteråt. Han dukade alltså inte under av otillfredsställd publiceringslusta.

Allt som författaren Walser "senare" skrev måste så i sista hand ha upplevts i ett liknande "innan".

Hur är det möjligt för en en människa som inte författar att ens dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro?

En sådan människa vågar väl knappt dra andan åt sig?

Och därtill tar sig Walser dagligen och stundligen en liten promenad i stället för att förnöjt författa vidare. I all sin naturlighet hittar han på förevändningar för att hälpa servitriserna med dukningen. Varför upplever egenligen denne Walser allt möjligt?

Jo, eftersom författaren i honom får sova ostört och på så vis inte hindrar honom från att uppleva saker och ting. Han är därför av den meningen att man gör klokt i att tillåta honom en vidlyftig aningslöshet. De otåliga ber han om cirka tio års tålamod, under vilka han önskar sina kolleger all tänkbar framgång. Varör är alla mindre bekymrade om Walsers rykte än om honom själv?

Hur likgiltig för berömmelse var jag inte, t.ex. när jag skrev "Die Geschwester"! Hade jag redan då varit berömd, så hade boken aldrig kommit till.

Jag vill alltså förbli obeaktad. Skulle någon trots det beakta mig, tänker jag å min sida att lämna vederbörande utan beaktande. Jag har låtit mina tidigare böcker ta form på papperet utan minsta tvång eller svårgighet. Att skriva mycket är enligt mitt förmenande inget kriterium på ett rikt författarskap. Kom nu inte dragandes med mina "tidiga böcker". De ska inte överskattas och vad den livs levande Walser beträffar, så får man försöka ta honom där ställer sig.