Thomas Wolfe
Översättning: 
Gösta Svenn
Originalets titel: 
Only the dead know Brooklyn ur novellsamlingen From death to morning (Charles Scribner’s sons, New York 1963).
 


Thomas Wolfe, 1900–1938, amerikansk författare. På svenska finns romanen Se hemåt ängel! (1932), pjäsen Huset i den gamla stilen (1949) och essän Historien om en roman (1948).
 
 

 

Bara de döda vet allt om Brooklyn
Det finns inte en levande käft som känner till rubbet om Brooklyn, för bara att hitta rätt i den här j-a stadsdelen skulle ta en hela livet.
Som en gång då va, jag väntar på att tåget ska komma och så ser jag en stor snubbe stå där, en som jag aldrig sett förut. Han ser ju rätt trasig ut, men det syns att han har haft stålar och han håller liksom stilen fortfarande, snackar bra och går rakt och så. Ja, och så knallar den här store snubben fram till en liten en som står där och så säjer han: 
   "Hur tar man sej till Artonde avenyn och Sextisjunde gatan?"
   "Ja, herregud, där ställde du mej, polarn!" säjer den lille då. "Jag har inte varit här så länge själv. Var kan det ligga nånstans?" säjer han. "Nånstans i Flatbush eller?"
   "Nä", säjer den store snubben. "Det är i Bensonhurst. Men jag har aldrig varit där. Hur tar man sej dit?"
   "Ja, herregud", säjer den lille igen då va och kliar sej i skallen, man såg att han inte hade nån pejl alls, "där ställde du mej, polarn. Ingen aning faktiskt. Är det nån av er som vet var det ligger?" säjer han och kollar på mej.
   "Jodå", säjer jag. "Det är i Bensonhurst. Du tar Fjärde avenyexpressen, hoppar av vid Femtinionde gatan, byter till Havsstrandssnabben där, hoppar av vid Artonde avenyn och Sextitredje och sen får du gå fyra kvarter. Svårare är det inte", säjer jag.
   "Vänta här nu!" låter det då från nån stropp som jag aldrig sett förut. "Vad snackar du om?" säjer han, för han visste ju allt va. "Den där är ju helt snurrig! Jag vet vad du ska göra", säjer han till den store snubben. "Du byter till West Endlinjen vid Trettisjätte", säjer han. "Hoppa av vid New Utrecht och Sextonde avenyn", säjer han. "Gå två kvarter bort och sen fyra kvarter parallellt", säjer han, "och så är du framme, sörrö." Ja, han visste ju allt, den stroppen.
   "Jaså du", säjer jag. "Du tror du har kollen på allt va?" Jag blev sur på han för att han var så stroppig. "Och hur länge har du bott här då?" säjer jag.
   "Hela livet", säjer han. "Jag är född i Williamsburg", säjer han. "Och jag kan berätta saker för dej om den här stadsdelen som du aldrig hört talas om", säjer han.
   "Jaså du", säjer jag.
   "Jomän", säjer han.
   "Visst, du kan säkert berätta saker för mej om den här stadsdelen som ingen annan hört talas om heller. Du sitter väl för dej själv på kvällskvisten och hittar på allt", säjer jag, "innan du går och slaggar – sitter väl och klipper ut pappersdockor eller nåt."
   "Jaså du", säjer han då. "Du tror att du är nåt va?"
   "Nä, det vet jag inte", säjer jag. "Än så länge blandar ju inte fåglarna ihop min och Lincolnstatyns skalle", säjer jag. "Men så skärpt är jag i alla fall att jag känner igen en bluffgubbe på direkten."
   "Jaså?" säjer han. "Det gör du? För min del tror jag att du är så skärpt att nån kommer att lappa till dej rätt över snoken en vacker dag", säjer han. "Sörrö."

Just då kom mitt tåg, annars hade jag sopat till han på stubben, men när jag såg att tåget kom sa jag bara: "Vi säjer så, äggskalle! Tyvärr hinner jag inte stanna och ta hand om dej, men hoppas jag får syn på dej nån gång ute på kyrkogårn." Sen så säjer jag till den store snubben som har stått där hela tiden: "Häng med mej", säjer jag alltså. Och när vi kommer på tåget säjer jag till honom: "Vart ska du i Bensonhurst?" säjer jag. "Vilket nummer letar du efter?" säjer jag då va. Ni vet, jag tänkte att om han talade om adressen så kanske jag kunde hjälpa han.
   "Nä", säjer han, "det är inget särskilt jag letar efter. Jag känner ingen där borta."
   "Vad ska du dit då för?" säjer jag.
   "Nä", säjer snubben, "jag ska bara dit och kolla runt lite", säjer han. "Jag gillar namnet på platsen, Bensonhurst alltså, så jag tänkte att jag skulle åka dit och se hur det ser ut där."
   "Försöker du med nåt eller?" säjer jag. "Driver du med mej?" Ni vet, jag trodde snubben höll på och spelade allan.
   "Nädå", säjer han, "det är sant. Jag gillar att åka och kolla in platser som har sådär sköna namn. Jag brukar åka och kolla på alla möjliga platser", säjer han.
   "Hur visste du att det fanns en sån plats", säjer jag, "om du aldrig har varit där?"
   "Jo", säjer han, "för jag har en karta."
   "En karta?" säjer jag.
   "Jadå", säjer han, "jag har en karta över alla dom här platserna. Jag tar med den varje gång jag kommer hit", säjer han.
   Och sen då va, herre min skapare!, tar han fram den ur fickan, och sanna mina ord, där är den faktiskt, han har inte dragit en vals, han har en stor karta över hela j-a området med alla olika delar utmärkta. Ni vet, Canarsie och East New York och Flatbush, Bensonhurst, södra Brooklyn, the Heights, Bay Ridge, Greenpoint – han hade min själ rubbet där på kartan.
   "Har du varit på nån av dom där platserna?" säjer jag.
   "Jadå", säjer han, "jag har varit på dom flesta. Jag var i Red Hook igår kväll faktiskt", säjer han.
   "Herre min skapare! Red Hook!" säjer jag. "Vad gjorde du där?"
   "Nä", säjer han, "inte så mycket. Gick omkring bara. Gick in på några ställen och tog ett glas", säjer han, "men mest gick jag omkring bara."
   "Gick omkring bara?" säjer jag.
   "Ja", säjer han, "spanade runt, du vet."
   "Vart gick du då?" frågar jag.
   "Nä", säjer han, "jag vet inte vad det heter, men jag kan leta upp det på kartan", säjer han. "Jag gick till exempel över nån stor åker där det inte fanns några hus", säjer han, "men jag såg att det lyste från några fartyg en bit bort. Dom höll på och lastade. Så jag gick över åkern", säjer han, "bort mot båtarna."
   "Jaha", säjer jag, "då vet jag var du var. Det var nere vid Erie Basin."
   "Jo", säjer han, "det var det nog. Dom hade såna där stora liftar och lyftkranar och dom höll på och lastade och jag såg att det lyste från några fartyg i nån torrdocka, så jag knallade över åkern bort mot dom", säjer han.
   "Vad gjorde du sen då?" säjer jag.
   "Nä", säjer han, "inte så mycket. Jag traskade tillbaks över åkern efter ett tag och gick in på några ställen och tog ett glas."
   "Hände det inget när du var därinne då?" säjer jag.
   "Nä", säjer han. "Inte så mycket. Några killar blev fulla på ett ställe och började slåss, men dom blev utslängda", säjer han, "och sen försökte en av killarna komma in igen, men bartendern plockade fram ett basebollrack som han hade under bardisken, så killen drog."
   "Herre min skapare!" sa jag. "Red Hook!"
   "Jodå", säjer han. "Nog var det där alltid."
   "Undvik den platsen i fortsättningen", säjer jag. "Håll dej borta därifrån."
   "Varför det?" säjer han. "Vad är det för fel på det?"
   "Nä", säjer jag, "det är bara det att det är en bra plats att hålla sej borta från. Det är en bra plats att undvika."
   "Varför det?" säjer han. "Vad menar du?"
   Herre min skapare! Vad gör man med en snubbe som är så korkad? Jag såg att det inte var nån idé att berätta nåt för han, han skulle ändå inte fatta vad jag snackade om, så jag sa bara: "Nä, inget. Du kan gå vilse menar jag."
   "Gå vilse?" säjer han. "Nädå. Jag har ju kartan", säjer han.
   Kartan! Red Hook! Herre min skapare!

Sen börjar snubben fråga mej en massa knäppa saker: hur stort Brooklyn är och om jag hittar överallt, och hur lång tid det skulle ta innan man kan området.
   "Hörrö!" säjer jag då. "Det där kan du glömma direkt", säjer jag. "Du kommer aldrig att veta allt om Brooklyn", säjer jag. "Inte ens om du får hundra år på dej. Jag har bott här hela mitt liv", säjer jag, "och jag känner inte ens till allt man bör känna till, så hur kan du komma och tro att du ska veta allt om den här stadsdelen", säjer jag, "när du inte ens bor här?"
   "Jo", säjer han, "men jag har ju kartan som hjälper mej att hitta rätt."
   "Karta hit och karta dit", säjer jag, "det finns inte en karta i världen som får dej att lära känna Brooklyn", säjer jag.
   "Kan du simma?" säjer han helt plötsligt.
    Herre min skapare! Ni vet, vid det laget hade jag ju börjat fatta att snubben var vrickad på nåt vis. Han hade förstås druckit en hel del, men han hade också en konstig blick som jag inte gillade. 
   "Kan du simma?" säjer han.
   "Javisst", säjer jag. "Kan inte du det?"
   "Nä", säjer han. "Inte mer än ett par simtag. Jag har aldrig lyckats lära mej det."
   "Men det är inte svårt", säjer jag. "Det räcker med att du tror att det går. Så lärde jag mej, min storebrorsa knuffade ut mej från bryggan en gång när jag var åtta år, jag hade till och med kläderna på. ’Simma nu’, sa han. ’Antingen simmar du eller så drunknar du.’ Och jag simmade, jag lovar dej! När man vet att man måste, så gör man det. Det räcker med att man tror att det ska gå. Och när man har lärt sej", säjer jag, "behöver man inte oroa sej längre. Man glömmer det aldrig. Det finns kvar inom en så länge man lever."
   "Kan du simma bra?" säjer han.
   "Kanonbra", talar jag om för honom. "Jag är som en fisk i vattnet, må du tro", säjer jag. "Där vid bryggan lärde jag mej simma på direkten tillsammans med dom andra ungarna", säjer jag.
   "Vad skulle du göra om du såg nån som höll på att drunkna?" säjer snubben då.
   "Vad jag skulle göra? Ja, jag skulle hoppa i och dra upp han", säjer jag. "Det skulle jag."
   "Har du sett nån drunkna nån gång?" säjer han.
   "Jodå", säjer jag. "Två killar har jag sett, båda gångerna vid Coney Island. Dom gick ut för långt, och ingen av dom kunde simma. Dom drunknade innan nån hann fram till dom."
   "Vad blir det av folk efter att dom har drunknat härute?" säjer han.
   "Var då?" säjer jag.
   "Här i Brooklyn."
   "Jag vet inte vad du menar", säjer jag. "Har aldrig hört att nån har drunknat här i Brooklyn, om du inte menar i en simbassäng. Det går inte att drunkna i Brooklyn", säjer jag. "Man får drunkna nån annanstans istället – i havet, nånstans där det finns vatten."
   "Drunkna", säjer snubben och kollar på kartan. "Drunkna." 
   Herre min skapare! Jag såg ju vid det laget att han var vrickad på nåt vis, han tittade konstigt på en, och jag visste inte vad han kunde hitta på. Så när vi kom fram till en station gick jag av, trots att det inte var där jag skulle av, och så fick jag vänta på nästa tåg.
   "Ja, hej då, polarn", säjer jag. "Ta det lugnt."
   "Drunkna", säjer snubben och kollar på kartan. "Drunkna."
   Herre min skapare! Jag har säkert tänkt på den snubben tusen gånger sen dess och undrat vad som hände honom när han åkte ut och tog sej en titt på Bensonhurst för att han gillade namnet! Knalla omkring i Red Hook för sej själv på natten och kolla på kartan! Hur många människor hade jag sett drunkna här i Brooklyn! Hur lång tid skulle det ta för en kille med en bra karta att få veta allt som var värt att veta om Brooklyn!
   Herre min skapare! Vad vrickad han var! Ändå undrar jag vad som hände honom! Jag undrar om nån dunkade in skallen på honom, eller om han fortfarande spatserar omkring i tunnelbanan mitt i natten med lilla kartan! Stackarn! Vet ni, jag blir faktiskt full i skratt när jag tänker på honom! Men vid det här laget kanske han har fått klart för sej att han aldrig kommer att leva tillräckligt länge för att lära känna hela Brooklyn. Det skulle ta en hela livet att veta rubbet om Brooklyn. Och inte ens då skulle man veta allt.

Länkar:

The Thomas Wolfe Webpage

Antikultur